Att vara som Fantomen
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu hade jag hoppats att min recension skulle flöda av positiva omdömen, för det var en gammal favorit som jag hade uppdrag att skriva om. Men tyvärr blev det bara två stjärnor.
Det är svårt att vara kritiker. Det är en insikt som kommit med åren.
När jag började jobba på tidning tyckte jag att det var fantastiskt att bara kryssa i vilka nya plattor man ville ha och sedan helt fritt flippa eller floppa.
Skojigast var ju att floppa. Vi brukade samlas tre grabbar på tidningen en kväll med några pilsner och en bunt skivor. Så försökte vi överträffa varandra i elaka betyg och vi tjöt av skratt när någon kom på en riktigt vass formulering.
En sen kväll ringde telefonen och i den andra ändan fanns en mycket ledsen kille.
- Det här är min första skiva och det kanske inte blir någon mer, men du kunde väl bara ha kunnat struntat i att alls skriva om mig om jag ändå är så värdelös!
Skivan var verkligen kass, men killen hade ju rätt. Proffs som gör ett dåligt jobb, som de vill att en publik av något slag ska betala för, ska utan prut sablas ner.
Det är konsumentupplysning. Men nykomlingen som gör sitt bästa ska behandlas med silkesvantar snarare än boxhandskar.
Det gäller att vara som Fantomen: Hård mot de hårda och mjuk mot de mjuka!
Jag var i det läget helt enkelt alldeles för hård mot en mjukis.
När jag jobbade i mörkaste Småland skrev jag om lokalrevyn. Det var ett par artiklar inför spektaklet, reportage från repetitioner och sådär. Och så kom då premiären och jag recenserade. Jag skrev som det var. De unga aktörerna var duktiga, några till och med helt lysande. Men revypappan, skolchefen i kommunen, som skrivit alla texter fick veta att det mesta var plumpt, simpelt, töntigt och fördomsfullt.
Det var en högljudd liten skara som gästade redaktionen nästa vardag.
- Är det inte tidningens uppgift att stödja kulturen i kommunen?
- Nej, inte nödvändigtvis. Inte om den kultur som erbjuds är korkad och reaktionär!
Jo, jag uttryckte mig på det där plakatmässiga sättet. Tidsandan var sådan och jag med den. Nu hade jag av oförstånd brutit mot en hävdvunnen princip, som innebar att tidningen aldrig skrev ner lokalrevyn.
Den kritiserade, som ju hade en maktposition i kommunen, uppvaktade tidningsledningen och krävde mitt snara avsked, men jag fick stöd av chefen.
Den lokalt arbetande bildkonstnären, orkestern eller teaterensemblen kan vara lite knepiga för ortstidningen. Risken är, av lätt insedda skäl, att recensionerna blir för snälla.
Jag vill ändå gärna tro att den reporter på Folkbladet som får i uppdrag att recensera, säg lokalrevyn i Finspång, känner att det är fritt fram att skriva precis som det är.
Men det är alltså svårt att vara kritiker och det krävs en smula mod.
Den kritiserade kan ju ringa en sen kväll. Jag har också varit med om att möta en känd författare, vars bok jag recenserat i Folkbladet, som plötsligt får ögon som smalnar och ett hälsningsleende som förbyts i något som definitivt inte är ett leende.
Många svenska skivartister och författare läser precis allt som skrivs om dem. Det bör den som recenserar ha i åtanke, men förstås inte alls bry sig om.
Skivbolagen och förlagen har totalbevakning av allt som skrivs om sina namn och förser dem regelbundet med klipp. Det ska kritikern som sagt helt strunta i. Däremot är det bättre att avstå från att recensera den värdelösa debutanten, än att skriva en elakt nedgörande anmälan. Man ska vara som Fantomen. Vilket alltså betyder att proffsen en och annan gång ska få några rejäla råsopar i spalterna. Följ mig bortåt vägen så ska du få vara med om något.