Att smälla lillan sin
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När jag en dag råkar bläddra i den gamla boken är det först bilderna som fångar mig, de är lika klassiska som sångerna. Barnet som står i fönstret och tittar på stjärnan som tycks blinka. Trollmor som vaggar sina elva små troll - ho aj aj aj aj buff!
Den lilla flickan som har en hink i handen och får frågan av den lite större pojken: "Vart ska du gå min lilla flicka?" Hon ska gå för att hämta dricka åt geten Stjärna, påstår hon.
På Elsa Beskows bild ser man också att flickan har en leksaksget i ett snöre efter sig. Bilderna ger en dimension till, tolkar de synbarligen enkla texterna åt oss.
<b>I niggerland</b>
Men det är något med vissa sångtexter. Världen, eller vår syn på den, har förändrats medan boken alldeles obekymrad stått i hyllan. Det fanns t ex en tid när barn trodde sig veta hur krokodiler såg ut just därför att de sett Elsa Beskows bilder, det fanns alltså en tid före Kolmårdens djurpark och naturprogram i tv.
Och var på jorden finns egentligen krokodiler? I "Familjen Krokodil" får vi svaret: "I Niggerland händer ibland att man får se på Nilens svarta strand herr Krokodil". Precis där fanns krokodilerna förstås, i det svarta okända.
En annan sång ska pedagogiskt tydliggöra hur tokigt det skulle bli om flickorna skulle ge sig på karlagöra och pojkarna kvinnojobben. "Arbetsbyte" heter visan och Beskows bild hjälper oss att tolka budskapet. "Skämtsamt" ska den framföras anges i noterna, för här handlar det om riktiga stolligheter. Som när pojkarna skulle torka disken: "Glas och fat får mamma sopa, för det blir skärvor av alltihopa!" Eller flickorna såga ved: "De dra och slita, så svetten lackar, men dumma sågen, den bara hackar!"
<b>Nya sängvätare</b>
Självklart är det alltså flickan som leker att hon har ett litet barn i sången vi alla kan. "God dag min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen." Hon har mycket besvär med den lilla framgår det av visan. I första versen vaggar hon och vyssar. I den andra tvättar hon den lilla. I den tredje är det dags för matning. Så i den fjärde versen får den frågande frun veta att det är handgriplig uppfostran på gång: "O ja min fru, o ja min fru, jag smäller henne nu. Oj oj oj oj oj oj, ett sånt besvär man har att smälla och smälla och smälla lillan sin!"
Så växte generation efter generation upp med grumliga tankar om okända kontinenter, med lika grumliga föreställningar om könens olika egenskaper. Och fast beslutna att minsann smälla lillan sin!
Nya årskullar av sängvätare med dåligt självförtroende, men inte på grund av visorna förstås. Inte var det Alice Tegnérs eller Elsa Beskows fel, de bara skildrade hur det var. Som varje konstnärligt uttryck oundvikligen speglar sin tidsanda.
Men säg inte en gång till att det var bättre förr!