Många israeler framstår för mig som människor så märkta av våld att de bara litar till sin egen styrka. Och landet Israel framstår som en nation som - på rätt goda grunder - vet att den har att lita bara till sig själv om den blir angripen. De litar inte på att världssamfundet ska komma till deras undsättning om deras stat, eller folk, utsätts för hot eller krig.
En nation som agerar utifrån ett sådant tankesätt slår till innan den nås av det slag den tidigare har känt och ständigt fruktar. På detta sätt har Israel därmed mejslat sig ur det regelverk som världssamfundet mödosamt försöker bygga. Som finns till skydd för internationell fred och säkerhet, om än ömtåligt och många gånger otillräckligt.
Men Israel har så många gånger och under så lång tid använt sig av sin förstaslagsförmåga att denna inte längre kan ses som en reaktion utan snarare som en överlagd strategi. Och när man tar sig ur ett sammanhang bildar man sina egna regelverk. Konsekvenserna ser vi i bosättningar på Västbanken och blockaden av Gaza. Regelbrott som inte har fått några kännbara följder.
Och precis som de som en gång utsattes för våld alltid kommer att bära med sig minnet av den som inte ingrep, börjar det stå allt klarare att ljuset bör riktas mot de som låter Israel fortsätta komma undan med sina upprepade brott och kränkningar. Mot de som inte ingriper mot Israels ockupation av Palestina. Mot de som inte agerar mot muren - högre än Berlinmuren - som israelerna har byggt också på palestinsk mark och som stänger ute palestinier från deras olivlundar och därmed deras försörjning. Och mot de som tillåter blockaden av Gaza att fortgå.
Redan idag måste vi starta bygget av en säkerhetspolitisk världsordning som alla kan lita på. Annars är det starkast som bestämmer och USA har genom åren inte dolt sitt stöd till Israel. Men kanske är det ändå EU:s låt-gå-politik som i historiens ljus kommer att skildras som det stora sveket. En uppfattning som det är för sent att ändra i morgon.