I tisdags arrangerade Publicistklubben ett intressant lunchmöte på Stadsmuseet. Bland annat delades då där Guldpennan ut till Britt-Marie Citron.
En utmärkelse hon fick för avslöjanden om korruption som publicerats i Folkbladet under året.
Den andra programpunkten var att den tillträdande Pressombudsmannen, alltså Correns avgående chefredaktör Ola Sigvardsson, berättade om hur han ser på sitt nya jobb.
Han avslöjade också att han fortfarande har dåligt samvete för ett etiskt övertramp han själv gjorde för många år sedan som vikarie på Expressen.
Krönika
Ola fick uppdraget att intervjua en väktare som sårats vid ett rån. När väktaren spårats till rätt sjukavdelning visar det sig att sköterskorna där skyddar sin patient.
De tycker inte att han ska störas. Så de krokar arm och ställer sig i sjukhuskorridoren för att hindra Sigvardsson och fotografen från att komma fram till intervjuobjektet.
- Spring, säger den mer erfarne fotografen till den unge reportern.
Det gör de och lyckas också ta sig fram till sjuksalen. Där ställer reportern snabbt sina frågor och fotografen tar sina bilder. Det blir en bra story på hela sista sidan. Vikarien får beröm för artikeln, det blev ju en suverän intervju.
Den stackars skottskadade väktaren berättar i artikeln levande om det han varit med om, en skakande upplevelse givetvis. Det var bara det att allt var fejk, en fictiontext skapad av reportern.
I själva verket sa väktaren ingen annat under det korta besöket på salen än:
- Aj, vad ont jag har!
Kanske hade han inga invändningar mot att ord lades i hans mun. Han framstod ju inte alls i dålig dager på något sätt, tvärtom. Men likväl var det naturligtvis en förlöpning av den blivande PO:n.
Nu tycks han vilja sona övertrampet genom att öppet berätta om det. Det är utmärkt, och det är också bra att en PO har handfast erfarenhet av branschens villkor.
Att känna till hur konkurrensen kan få unga att gå över gränsen för att få förlängt vikariat. För det är så Sigvardsson menar att han då för sig själv motiverade den påhittade intervjun, han ville ha fortsatt vik.
Jag tror att just det är betydligt vanligare än att redaktionsledningar uppmanar sina journalister att överskrida gränser.
Den norske frilansjournalisten Björn Benkow erkände ju för några år sedan att han diktat ihop intervjuer med kända personer som Bill Gates, Oprah Winfrey och Michael Schumacher.
Den fejkade intervjun med Bill Gates publicerades bland annat i Aftonbladet.
"Det som är gjort är gjort i ren desperation. För att betala hyran, elen, maten och för att överleva", förklarade Benkow.
Jag minns en intervju som en vikarie på Sveriges Radio gjorde med en vanlig kille som berättade om hur han dopade sig på gymmet i Norrköping. Så småningom kröp det fram att det var en kompis som ställt upp som "skådespelare". Själv har jag nog aldrig direkt fejkat. Men definitivt gjort andra etiska felsteg. Någon gång ska jag också berätta om dem.
Det var bara det jag ville säga.