Arvet efter Olle
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Personligen känner jag också saknad efter en kollega som jag samarbetat nära med.
Han var programledare och jag producent för Efter Tre under en period.
Det var inspirerande att arbeta ihop med Olle. Ingen gäst eller något ämne var honom främmande.
Det kunde hända att jag bokat in en intervju med någon ny popstjärna som han inte alls kände till.
Men då läste han snabbt in sig och genomförde också den elegant.
Ett lättsamt tilltal kombinerad med språklig precision var hans signum.
Ett exempel på hur höga krav han hade på sig själv:
- Du sa "enkätundersökning", är inte det tårta på tårta egentligen? En enkät är ju en undersökning, sa jag efter ett program.
- Jovisst, det är tautologi, det kan jag inte ha sagt!
- Jo, du sa det faktiskt, men det spelar väl ingen roll.
Men för Olle spelade det roll. Han lyssnade genast igenom programmet och var fruktansvärt besviken på sig själv för den helt obetydliga missen. Varje dag skrev han på kort tid en betraktelse över samtiden som avslutade programmen.
Dagligen en egen träffsäkert formulerad reflexion. Få klarar att hålla den nivån.
Till Efter Tre kom Olle Stenholm sedan han fått sparken som chef för Ekot. Det var inget han hymlade om.
- Jag hänger här i min fallskärm, sa Olle. Leende, till synes utan bitterhet.
Misstaget var att han somnade om sedan redaktionen ringt och berättat om Estonia-katastrofen.
Han borde givetvis ha åkt till jobbet och fattat svåra publicistiska beslut denna kaotiska natt. Men till bilden hör också att han hade interna fiender som inget hellre ville än att få bort honom. Det har aldrig varit brist på intrigmakare på Ekot.
År 2000 blev han Allmänhetens Pressombudsman (PO) och förändrade ämbetets roll. Hans inställning var den här:
Den som själv sökt offentligheten, makthavare och kändisar, får ibland finna sig i en hårdhänt behandling i media.
Men "vanliga" människor ska skyddas mot publicitetsskador. De mest sårbara och svaga, barn t ex, ska värnas mot oönskad publicitet. Han ville verkligen ha igång ett offentligt samtal om pressetik.
En solig dag i slutet av maj 2003 var han på Arkö och talade pressetik med hela Folkbladets redaktion.
Många tyckte att det var en av de mest givande konferenser som redaktionen haft.
Sedan slog cancern till, men Olle lyckades besegra den och kom tillbaka lika engagerad som förut.
Förra våren ringde jag och bad honom vara med på en debatt på Pro Nova om namnpublicering av brottslingar.
Det blev mycket lyckat och Olle Stenholm tycktes var i högform. Jag körde honom till tåget.
- Vi ses, sa han.
Vi sågs dock aldrig mer. Cancern kom tillbaka och den här gången kunde han inte kämpa ned den.
Landet har förlorat en betydande publicist. Men den pressetiska debatt som han initierade fortsätter, det är arvet efter Olle.
Det var bara det jag ville säga.