Arbetslösheten kan aldrig bli 0
Väldigt många människor söker de lediga arbeten som finns på marknaden. Bakom alla dessa ansökningar finns en omfattande längtan efter bättre inkomster och människors starka ambitioner att ha något vettigt att syssla med på dagarna. Dagdriveri och självvald arbetslöshet är således inte något särskilt utbrett fenomen i det svenska samhället.
Väldigt många människor söker de lediga arbeten som finns. Dagdriveri och självvald arbetslöshet är inte något utbrett fenomen. Foto: Pressens Bild
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mängder med siffror snurrar runt i debatten om arbete och arbetslöshet. Ibland hävdas t ex att arbetslösheten är betydligt större än de dryga 5 procent som är "öppet" arbetslösa. Alltifrån moderater till medarbetare på LO påstår ibland att det istället är uppemot 25 procent av den möjliga arbetskraften som är arbetslös. Deras siffror utgår från att det idag är ca 77 procent av människorna i åldrarna mellan 20 och 65 som är på arbetsmarknaden.
I denna siffra ingår - utöver de som faktiskt arbetar - även dem som är sjukskrivna och dem som deltar i någon form av "åtgärd" som syftar till att de skall kunna komma tillbaks till aktivt arbete. Dem som är "öppet" arbetslösa och därför vare sig arbetar eller deltar i åtgärdsprogram, räknas dock inte in som deltagande i arbetslivet.
<B>De politiker och debattörer som hävdar att arbetslösheten i själva verket omfattar en fjärdedel av arbetskraften, lever i föreställningen att det är realistiskt att förvänta sig att nästan 100 procent av människorna mellan 20 och 65 skall delta i arbetslivet.</B>
De tycks därmed blunda för att mängder av ungdomar idag studerar långt efter 20-årsdagen. De tycks också anse att huvuddelen av dem som är sjukskrivna och förtidspensionerade, i själva verket är arbetsföra. Än mer anmärkningsvärt är att de förefaller ha en människo- och samhällssyn där livets enda och verkliga mening är att arbeta och leverera in inkomstkatter till det allmänna.
I ett europeiskt och globalt perspektiv är emellertid svenskarnas deltagande i arbetslivet redan idag mycket högt. Utrymmet för kraftiga ökningar av den aktiva arbetskraftens storlek är därför inte särskilt stort.
Även svenska medborgare har nämligen en mängd andra livsuppgifter och ansvarsområden än lönearbetet att ta hänsyn till. Studier och omhändertagande av barn och åldriga föräldrar går inte alltid att kombinera med aktivt lönearbete och/eller företagande.
<B>Det är också absurt att betrakta sjukskrivna och förtidspensionerade människor som om de allihop vore arbetsblyga myglare. Man kan faktiskt bli sjuk och det kan faktiskt finns skäl för pensionering även före 65 års ålder.</B>
Därmed inte sagt att inte mycket kan bli bättre än idag. Alla de av oss som är hyfsat friska och befriade från allvarliga skavanker bör givetvis anstränga oss och vid behov stödjas för att kunna delta i arbetslivet på olika sätt. Men det är helt orealistiskt och verklighetsbefriat att hävda att arbetsmarknadspolitiken är lyckad först den dag då 100 procent av den arbetsföra befolkningen deltar aktivt i arbetslivet.
Regeringens inriktning att - som det beskrivs i morgondagens vårbudget - i första hand försöka få ner den öppna arbetslösheten är därför ett rimligt etappmål. Men Persson och hans samarbetspartier kan självklart inte nöja sig med det. För att öka antalet arbetade timmar behövs även reformer av socialförsäkringarna, skatterna och hälso- och sjukvårdens arbete i folkhälso- och livsstilsfrågor.
Till det senare kommer Folkbladet att återkomma i en serie artiklar och intervjuer.