För några dagar sedan fick Norrköpings invånare en bitter bekräftelse i nyhetssändningarna på det som de redan många gånger tidigare kunnat läsa på sina elräkningar: den kraftiga höjningen av taxan, sedan kommunens guldkalv, NME, sålts till Sydkraft/E-on tio år tidigare.
Ingen liten höjning av taxan, som naturligtvis känns extra tung en kall vinter som innevarande. Flera höjningar kommer också som kronofogdebrev på posten. Norrköping värst i landet!
Jag minns kommunfullmäktigesammanträdet, som stadfäste utförsäljningen av guldkalven: Jörgen Rundgrens plädering för densamma och hans samtidiga nej till en folkomröstning, vilket krävts av fler än 7 000 personer i kommunen!
Jag minns hans och andras sneda blickar och neddragna mungipor, när jag deklarerat min anslutning till folkomröstningskravet, innan man tog upp försäljningsfrågan.
Utförsäljningar, privatiseringar, konkurrensutsättning har ju blivit modeord för många moderater - särskilt de yngre, högljudda nyliberalerna av vilka det en tid gick tretton på ett dussin i just nämnda östgötska metropol.
Frågan är om Jörgen Rundgren har ångrat sitt ställningstagande att sälja guldkalven.
Några år efter det avgörande fullmäktigemötet krävde han i varje fall med emfas en folkomröstning rörande Vrinnevisjukhusets framtid, sedan också här ett antal - ej så många som i frågan om NME - krävt detsamma.
Huruvida Rundgren lärt sin läxa att ödmjukt lyssna på opinionen i stället för att sätta sig till doms över den, eller om inkonsekvensen endast var simpel taktik, vet endast han själv.
Och det delger han inga andra.