Änglakören nästa för (m)?
Förre justitieministern Thomas Bodström gick i går till attack mot den borgerliga regeringens beslut att upphäva avvisningsbeslutet för egyptiern Mohammad Alzery.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det enda som kommer att hända , hävdar Bodström, är att avvisningsbeslutet upprepas om och när fallet prövas i en svensk migrationsdomstol. Till SvT sa Bodström: "Beslutet att de här personerna inte skulle få stanna i Sverige var rätt. En person hade en ledande roll i en terroristorganisation, den andra var bland annat ansvarig för rekryteringen till träningsläger i Pakistan. Det fanns en risk att de här personerna skulle begå terroristattacker i andra länder, men också i Sverige."
Ledare
Bodströms ovanligt franka klarspråk tyder på att han är säker på avvisningsbeslutets rättmätighet i sak.
Ärendet har emellertid många politiska djup och perspektiv som går vida utöver fallet med de två egyptierna.
I och med terrorattackerna mot New York, Washington, London och Madrid, det ständiga terrormördandet i Irak och talibanernas återkommande styrkebesked i Afghanistan, råder något som kan liknas vid ett lågaktivt krigstillstånd i världen. Regeringar överallt, inte minst i traditionellt neutrala länder som Sverige, hamnar därmed i många svåra situationer.
Låt oss hypotetiskt anta att underrättelsetjänsten/säkerhetspolisen ger regeringen information om att några riktigt farliga personer söker asyl i Sverige. Personerna i fråga kommer dessutom från länder som praktiserar dödsstraff och/eller där det inte kan uteslutas att tortyr av fångar förekommer.
Skall de då få stanna i Sverige - eftersom vi inte avvisar människor till länder där de riskerar tortyr eller dödsstraff? Vilka signaler skulle ett sådant beslut sända ut i världen?
Jag betvivlar att vare sig en socialdemokratisk eller borgerlig regering - för att inte tala om medborgarna - skulle vara intresserade av att Sverige skulle uppfattas som en fristad för terrorister.
Traditionellt har socialdemokrater och moderater ofta visat upp en samsyn när det gäller att stå för invandringspolitikens mindre vackra och lite hårdföra inslag. Mindre partier på båda sidor blockgränsen har fått "sjunga med änglarna" medan (s) och (m) har varit beredda att då och då korsa fingrarna och ta beslut som inte alltid har varit i linje med alla officiella deklarationer.
Vi behöver inte gå så långt tillbaka som till det andra världskriget för att finna exempel på avsteg och eftergifter. Socialdemokrater och moderater samarbetade t ex effektivt i riksdagen under det tidiga 1990-talets extrema flyktingström från Balkan.
Även om Sverige tack och lov ofta befinner sig långt bort från det lågaktiva krigets fronter så tvingas således även våra regeringar ibland till beslut likt i det egyptiska ärendet.
Bodström är därför inte poänglös i sin kritik av den borgerliga regeringens agerande.
Moderaterna ger numera sken av att ingå i änglakören. Regeringen kan därmed komma att dra på sig och Sverige stora problem under de kommande åren. Enligt uppgifter från sakkunniga myndigheter väntas t ex väldigt många flyktingar komma till Sverige från Irak. Det är inte osakligt att förmoda att det bland alla legitima flyktingar döljer sig en och annan terroristanknuten person. Hur skall Sverige agera då?
Skall de få stanna här därför att Irak använder sig av dödsstraff? Och hur kommer invånarna i Sverige att uppfatta en sådan utveckling? Sverigedemokraterna lär gnugga händerna av förtjusning.