Amatörer som proffs
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den eventuella dramatiken bryts av att rollfiguren plötsligt får för sig att brista ut i sång.
I fredags var jag trots allt på musikal. Lockad av recensionerna gick jag till De Geer-gymnasiet och West Side Story.
Britt-Marie Engdahl i Folkbladet och Michael Bruze i NT var båda hänförda av vad eleverna åstadkom i sin aula.
Det där är två svårflirtade kritiker som sett allt. Så jag blev nyfiken.
- Jaså, då känner du väl nån som är med, sa en när jag berättade om mina planer.
Icke. Det är möjligt att många i publiken kände någon på scenen.
Och just därför kunde ha särskild anledning att känna stoltheten svälla i bröstet.
<b>Med stolthet</b>
Jag kände inte någon. Det spelar ingen roll. Jag är stolt i alla fall.
Stolt över att det i den här stan finns ungdomar som kan genomföra detta. Att det finns lärare som är beredda att satsa så hårt.
De får knappast betalt - i pengar alltså - för alla timmar de lagt ner.
Så här bra blir inte en amatörföreställning utan stenhårt jobb.
Ingen föreställning, förresten.
Den som är tvärsäker på att t ex Östgötateatern skulle göra West Side Story bättre begår nog ett misstag.
Storyn om tonårsgängen i New York är så nära de här ungdomarna.
Så ta den finaste musicalteatern i London. Ta nån fin Broadway-scen.
Låt dem ge West Side story.
Du får se en Tony som är c:a 31 år och kanske en Maria som är sådär 28,5. Säkert proffsiga och välsjungande. På en oändligt mycket bättre scen än en skolaula.
Men nödvändigtvis inte med samma trovärdighet i gestaltningen som De Geers Tony - Marcus Josephsson - och Maria - Isabel Bödker Pedersen.
De unga skådespelarna känns helt hemma i sitt språk. I sina åtbörder och kläder. Flickan som undrar om hon duger.
Den nervösa pojken som försöker spela tuff.
Vi ser späda unga män som vill visa attityd. Riktiga proffs skulle såklart också kunna ge karaktär åt sådana roller. Men här är de så alldeles uppenbart sköra på riktigt.
Det kan vara svårare för en framgångsrik 31-åring att gå som en nervös 19-åring än vad det är för en nervös 19-åring.
Föreställningen som jag beskriver har, såvitt jag förstår, givits för sista gången. Det är synd. För det här är något som borde framföras många gånger.
Bussarna till teatrarna i Stockholm borde allihop vända innan Sillekrog och återvända till Norrköping.
När Isabel i slutscenen i fredags - som Maria - grät och snörvlade och snoret blötte ner Marcus - Tonys - tröja så var det sista gången. Showen är över.
Folkbladet har alltså haft en mycket positiv recension.
Med rubriken på första-sidan "Fullfjädrat i aulan".
Så inte ska jag egentligen recensera.
Låt mig bara tillägga att jag tror att showen i fredags kväll var ännu vassare än det kritikerna såg. Fanns det små tveksamheter på genrep och premiär så var de nu bortslipade.
<b>Romeo & Julia</b>
Sedan är det förstås sant att Leonard Bernsteins verk från 1957 slår det mesta i genren.
Intrigen är inte sådär hopplöst fjompig som jag menar att musikaler brukar vara. Den bygger ju på Shakespeares Romeo och Julia. Berättelsen om en släktfejd i Verona.
Romeo och Julia har faktiskt en teaterhistorisk koppling till Norrköping.
När pjäsen för första gången framfördes på svenska så var det just här i stan.
Det var 1776.
West Side Story gavs på Stadsteatern i Norrköping för precis 30 år sedan - 1973.
Jag såg inte den föreställningen. Har alltså inte på fötter för att påstå att De Geer-eleverna gör stycket ännu bättre.
Men det skulle inte förvåna mig.
Det normala är att proffs är bättre än amatörer.
Så är det i alla branscher.
Ordet amatör kommer från latinets ord för älska.
Alltså någon som gör något - helt enkelt därför att den älskar det.
I vissa ögonblick kan då känslan slå förnuftet.
Viljan slår erfarenheten. Jag har en känsla av att den här uppsättningen av West Side Story var ett sådant ögonblick.
Det var bara det jag ville säga.
<a href=mailto:christer.sandberg@folkbladet.se><FONT COLOR="#0033CC">christer.sandberg@folkbladet.se</a></FONT>