Alliansens förlust 2010 inte självklar
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
</span>Därefter har Alliansen haft föga opinionsmässiga framgångar. Nu senast var det arbetsmarknadsminister Littorins examen som kastade skugga över hela Alliansens syn på utbildning.
Vi kan också vara säkra på att mediedreven kommer att fortsätta rulla som åska över Alliansen. Och KU-anmälningarna kommer att stå som spön i backen fram-över. Socialdemokraterna har ju lärt sig av Alliansen att använda den konstitutionella granskningen för smutskastning. Sådant läder ska sådan smörja ha.
Statsministern har inte heller varit synlig i debatten. En del tror att det är en avsiktlig strategi för att bygga upp kontakter och låta de andra partiernas företrädare ta smällarna under de kommande åren av smärtsamma förändringar. Andra tror att han bangar hetluften och använder sina möjligheter att resa som ursäkt för att slippa delta i kattrakandet på hemmaplan.
Oavsett vilket som är sant så kokar det ned till att statsministern har de bästa förtroendesiffrorna i Alliansgänget. Ju mindre man syns, desto bättre opinion.
Alliansen vann inte valet. Det var socialdemokraterna som förlorade. Det var ungefär i runda slängar 60 000 röster som fattades för att (s) skulle kunna sitta kvar. Och de väljarna, och säkert några till, valde Alliansen därför att de ville bli av med Göran Persson.
Dessa väljare kunde återvända till det socialdemokratiska fadershuset redan på valnatten, innan Alliansen börjat strula till det.
Den här regeringen började således med minus i tron att det var plus.
Men det finns också ett långsiktigt tidsperspektiv som vi kan använda för att utvärdera Alliansen.
Det kan vi egentligen göra först 2010. Eller kanske 2014. Ty det är då som vi vet om Alliansen, och framför allt moderaterna, lyckats förändra svenska fundamenta.
Då vet vi om de har lyckats knyta upp svansen på fackföreningsrörelsen genom att socialisera arbetslöshetskassan, öka de privata intressenas möjlighet att ta över offentliga verksamheter och öka dynamiken på arbetsmarknaden. Och framför allt, det är först då som vi vet om de lyckats rubba arbetarrörelsens maktpositioner.
Moderaternas ambition är att skapa en arbetarpolitik utan socialism. De fokuserar på alla som har en fast position på arbetsmarknaden. På den växande medelklassen. I det korta perspektivet kan det se ut som om de kommer att misslyckas.
Men för socialdemokratin bör utgångspunkten vara att de faktiskt kan komma att lyckas. Därför gäller det att inte slappna av och tro att opinionssiffrorna sommaren 2007 automatiskt gäller i valet 2010.
Framförallt gäller insikten att de väljare som är besvikna på Alliansen inte självklart tillfaller socialdemokratin. Det finns plats i svensk politik för ett missnöjesparti. Det kan lika gärna vara detta som får de besviknas röster.