Alla måste lära sig byta blöjor
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Artikeln handlar om att det väckte internationell uppståndelse när en stockholmare 1982 var hemma i fem månader med sin dotter. Det kom filmteam från Japan och Kanada och en reporter kom från New York Times för att träffa svensken som var "mammaledig". Inför kamerorna fick han om och om igen visa att han kunde byta blöjor.
Det var lite nytt då med pappor som var föräldralediga. Men han var inte först. Det var inte jag heller.
Att jag finns med i statistiken som ett kryss i en ruta, beror på att jag var pappaledig redan från början.
Jag tog hand om vår son under de första sex månaderna.
Mamman ville slutföra sina studier och jag var pigg på att sköta barnet. Jag ammade honom - med nappflaska.
Att byta blöjor är ingen konst, även om det var lite krångligare på den tiden när man skulle knyta snibbar och så.
Man lär sig strax att läsa av budskapen i de olika skriken. Hur man bär, hur man klappar för på ryggen för att uppnå rapen.
Jag kan inte minnas att omgivningen tyckte att det var så vansinnigt underligt. Visst fick man frågor, t ex:
- Vad gör ni hela dagarna?
Som om de trodde att vi gjorde spännande utflykter. Gick på museer eller besökte nöjesparker. Babybio var inte uppfunnet.
Han ägnade sig åt det primära i den mänskliga existensen: Äta. Skita. Sova.
Vi lyssnade till musik. Bob Marleys rytmer vaggade honom ofta till sömns. Jag kan inte se att han tagit någon skada.
Professorn i neurobiologi Annica Dahlström tycker nog att det är underligt.
Det är hon med den uppmärksammade boken "Könet sitter i hjärnan". Där hävdar hon ju att mamman inte bör lämna ifrån sig barnet de första tre åren. Om pappan tar hand om barnet blir det otryggt och kan få kroniska stressymptom som vuxen.
Pappor förstår inte hur sköra barn är. Papporna rycker axlarna ur led på bebisarna.
Har heller inget tålamod med bajsblöjor och dregel. Det är kränkande - mot mig t ex.
Bakom hennes förment vetenskapliga teser finns en förlegad syn på kvinnor - och framför allt - män.
Men många håller nog med henne. Det går ju trögt med pappaledigheten.
Det var länge sedan Hoa-Hoa stod där i Sverige-tröja med en spädis på armen. Bilden förkunnade:
En riktig karl tar hand om sin bebis. Men budskapet tycks inte ha vunnit gehör.
I vissa fall beror det säkert på att pappaledigheten blir en ekonomisk förlustaffär.
Till sist tror jag ändå att det blir en delad föräldraförsäkring. Och de flesta lär då se det som självklart.
Normen är ju trots allt att ersättningar knyts till individ - inte till familj. Vi kan inte ge bort semesterdagar till en maka.
En modell kan vara den isländska: En 1/3 till mamman, 1/3 till pappan och 1/3 att dela på som man vill.
Det är en bra idé att göra fäder av män. Könet sitter inte i hjärnan. Förmågan att byta blöjor är inte medfödd.
Det var bara det jag ville säga.