Alla har rätt till anständig bostad
Runt om kring i våra större städer finns ett antal små och spontant framväxta bostadsområden som utgörs av husvagnar. I husvagnarna bor människor som av olika skäl inte efterfrågar mer permanenta bostäder.
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De har inte valt eftersom de inte har haft något att välja mellan. Mer än att bo på gatan förstås.
Ur ett annat perspektiv kan man förstås hävda att många av de vuxna människor som bor i olagligt uppställda husvagnsparkeringar faktiskt har valt sitt boende. Husvagnstillvaron kan nämligen beskrivas som en logisk följd av andra val och omständigheter i deras liv. Hade de arbetat mer, inte supit eller knarkat så hårt och/eller inte varit kriminella hade de kanske kunnat efterfråga andra slags boenden. Hade de varit friskare, haft vett att välja andra föräldrar och/eller haft förstånd att inte bli vräkta från de lägenheter de haft tidigare så hade de kanske sluppit husvagnsmisären.
Hur som helst. Dessa människor finns och de måste likt alla andra ha någonstans att bo. Husvagnsboenden är dock väldigt provocerande såväl för den närmaste omgivningen som för politiken. Att grannar till husvagnscampar av detta slag inte är särskilt förtjusta över sällskapet är inte så mycket att moralisera över. De svartbyggda husvagnsparkeringarna utvecklas oftast till sanitära och sociala olägenheter som ingen människa gärna vill ha i sin närhet. Därför utsätts polisen och socialtjänsten för starka påtryckningar att ingripa mot sådana här boenden.
<B>Politikens dilemma är inte mindre än grannarnas. Enligt svensk socialpolitisk standard så är det ovärdigt att behöva bo i en olagligt uppställd husvagnparkering. Å andra sidan är det ju knappast värdigare att behöva bo på gatan, i portgångar eller på tillfälliga härbärgen.</B>
Därför behövs trovärdiga och tillgängliga alternativ till de ovan nämnda boendeformerna. När dessa alternativ skall tillskapas uppkommer de verkligt bevärliga politiska problemen. I Sverige är nämligen "kategoriboenden" inte önskvärda. I högtidliga sammanhang - då offentliga lögner staplas på varandra - är det nästan som om kategoriboenden inte ens existerar i vårt kära land. Den som tror sig ha sett över - och underklasstadsdelar har sett lika fel som den som t ex tror sig ha sett att kristna syrianer/assyrier har tagit hand om ett helt bostadsområde i Södertälje. I det officiella Sverige finns bara public housing för alla. Social housing för vissa är bannlyst på det öppna socialpolitiska fältet.
Det som då händer är att alla som har möjlighet och resurser ordnar sina egna varianter av social housing där de känner sig hemma.
<B>De rika och framgångsrika klumpar ihop sig med sina likar i Lindö, Djursholm och Askim. Hygglig medelklass bor i sina egna delar av staden, studenterna har sina hus och stadsdelar och etniska minoriteter söker sig till sina gelikar.</B>
Vi människor tycks således uppskatta att bo och i övrigt framleva våra liv tillsammans med människor som speglar vår egen sociala ställning.
Hemlösa medborgare och andra människor på livets skuggsida förvägras dock oftast möjligheten till anständiga kategoriboenden. Istället skall de utplaceras på försök i tillfälliga bostäder. Just dessa människor som utgör de sköraste och otryggaste bland oss alla, skickas således runt på eviga och oftast misslyckade utflykter i andra människors miljöer där de sällan känner sig välkomna eller accepterade. När de istället gör något själva så blir det illegala husvagnsläger som håller orimligt låg standard med svenska mått mätt.
<B>Alternativet till detta är förstås att politikerna öppnar ögonen, tar till sig verkligheten och hjälper "husvagnsfolket" till anständiga varianter av social housing där de kan leva hyfsat utan att jagas av vare sig upprörd medelklass, polis eller socialtjänst.</B>
Verkligheten kan inte förnekas. Den socialpolitiska utgångspunkten bör vara att möta människorna där de faktiskt befinner sig. Och inte där de borde befinna sig enligt den socialpolitiska normalstandarden.