2003 inget vidare år heller
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mappar om amerikansk politik, som jag följer av gammal vana. Michael Moores bok "Stupid White Men" och Hillary Rodham Clintons självbiografi "Living History"
Och överst i högen Olle Svennings bok om Anna Lindh.
Antar att det här inte riktigt motsvarar vad myndigheterna förväntar sig av en man i min ålder. Framför mig borde förstås ligga en prydlig rad av broschyrer om seniorboenden och inbjudningar från PRO. Gammal socialdemokrat som man är, också ett tummat ex av Göran Perssons beställningsbok "Den som är satt i skuld är icke fri". Fast nu lånar han ju igen, så upplagan är kanske indragen av partiexpeditionen.
Ersatt med en kokbok av statsministern, med drinktips av systembolagschefen.
Ouppklarat mord
2003 var väl inget vidare år - det heller. I Sverige fick vi vårt eget 11/9, mordet på Anna Lindh. Som - trots att en misstänkt gripits och åtalats - fortfarande känns ouppklarat. På svenskt manér har ansvarsfrågorna sopats under mattan.
Jag tänker inte bara på Säpos fatala felbedömningar, utan också på det politiska ansvaret för att en utsatt kvinnlig regeringsmedlem lämnades att freda sig själv mot berusade och stökiga personer, politiska vettvillingar och psykiskt sjuka människor som samhället inte orkat ta hand om.
Urskuldandena efteråt var direkt motbjudande. Livvaktskydd var ju så jobbigt och hindrade en från att komma i kontakt med vanliga människor. Vilket kvalificerat skitprat! Jag har umgåtts med personer både i Sverige och utomlands som haft livvakter i hälarna. Ingen har verkat besvärad, snarare då avslappnade eftersom de inte behövt oroa sig för vem som stod bakom deras rygg.
Med Anna Lindh försvann hoppet om en snar och välbehövlig förnyelse av den svenska socialdemokratin. Anna Lindh hade kunnat göra det roligt att vara socialdemokrat igen. Få en att känna att man tillhör en rörelse som har en vision för Sverige och världen och vågar driva den.
Som inte lägger sig platt för marknadskrafterna och världens store.
Framåt trots allt
Anna Lindh kunde också ha blivit en tillgång för det nya Europa som nu växer fram och där före detta diktaturer ska samsas med gamla demokratier, unkna och reaktionära stämningar med radikala och framstegsvänliga krafter.
Ett Europa som under året splittrats i synen på USA:s olagliga krig i Irak och solkats av Berlusconis ledarskap. Som inte kunde enas om en välbehövlig ny författning för EU, och som haft det ekonomiskt motigt.
Men som också tagit ett nytt stort steg mot Europas enande. Den 1 maj nästa år träder tio nya länder in unionen. Det betyder bättre standard vad gäller mänskliga rättigheter och rättssäkerhet för många miljoner människor, inte minst då minoriteter. På längre sikt också höjd ekonomisk standard, både för gamla och nya medlemsländer.
Ett starkare Europa blir också en välbehövlig motvikt till USA och en balanserande kraft i världen. I det sammanhanget tycker jag att den svenska regeringen ska upphöra med sina besvärjelser till en alliansfrihet som ingen förstår den praktiska innebörden av, och sanktionera att Europa får egna militära resurser.
Svenska folket sade nej till den gemensamma valutan, och påstås säga nej till militärt samarbete i EU. Men handlar det om folklig övertygelse, eller om att de svenska politikerna aldrig vågat ta fajten för den europeiska tanken?
Värre än galna kor
Om tio månader är det president- och kongressval i USA. Det är den kanske viktigaste händelsen nästa år, också för oss svenskar. USA är bara en av två hundra nationer i världen, och dess befolkning utgör bara fem procent av världens.
Men som ensam supermakt styr USA mycket av världens agenda. När USA vänder den internationella rättsordningen ryggen, knakar det bräckliga systemet i sina grundvalar.
Det kommer att ta lång tid att reparera vad högerkristna mullorna i Washington rivit ner, särskilt om de får ytterligare fyra år på sig att styra världen.
För dagen verkar ett regimskifte inte vidare troligt. Visserligen har USA kört fast i både Afganistan och Irak, och amerikanska soldater stupar så gott som dagligen i krig som presidenten för längre sedan förklarat avslutade. Och terrorlarmen fortsätter att skrämma upp amerikanerna.
Men Bushs skattesänkningar som lämnat stora hål i statskassan har tillfälligt satt fart på ekonomin, och republikanernas kampanjkassor är välfyllda. USA:s rika lämnar inget åt slumpen.
Nu har galna kosjukan brutit ut i USA. Men som Michael Moore sade redan apropå utbrottet i Storbritannien: Det verkliga problemet är inte Mad Cows utan Mad Men!
Happy New Year!