Artificiell intelligens, AI, erbjuder fantastiska möjligheter. Bättre och billigare sjukvård, möjlighet till säkrare trafik, automatisering av farliga tillverkningsmoment och mycket annat. Samtidigt utmanas människan i sin egen uppfattning av det man ibland kallar ”Skapelsens krona”. Professor Max Tegmark menar i boken ”Life 3.0: Being Human in the Age of Artificial Intelligence” att ett datorprogram som är en artificiell intelligens måste betraktas som liv eftersom det uppfyller de tecken man brukar använda som definition av liv som till exempel självständigt reflekterande och förmåga till att föröka sig.
Han ställer frågan ”vad är då en människa?”, eller ”vad skiljer en människa från andra livsformer?”.
Frågorna manar till eftertanke och bör ställas också i jämförelse mellan människan och djuren. Är en människa
ett djur vars art inte kan göra anspråk på särbehandling, och kan datorer börja inordnas som livsformer med samma anspråk på hänsynstagande? För teologer måste begreppet Imago Dei, Guds avbild, lyftas fram i ljuset. I Första Mosebokens andra kapitel sägs att Gud ”blåste liv i” människan. I Hesekiels bok i Gamla testamentet (kapitel 37) beskriver profeten en vision där döda ben kläs med kött och blir kroppar. När Anden blåser på dem blir de levande. Liv finns enligt denna bild inte för att det finns kroppar, utan först efter att Anden verkat. I Första Moseboken (kapitel 1 vers 28 och kapitel 2 vers 15) kan man utläsa att ett särskilt förvaltarskapsuppdrag har getts åt människan.
Att vara Guds avbild tycks sättas in i ett sammanhang av att ta ansvar för allt liv, mänskligt såväl som allt annat. Vad innebär då detta när människan konstruerar något som eventuellt kan definieras som liv? Ett mindre ansvar kan knappast komma ifråga, men möjligen ett utökat. Jag menar att människan har ansvar för det som ett artificiellt liv i form av en mjukvara eller ett system kan åstadkomma. Men ansvarsfrågan är ändå komplicerad och behöver belysas. Ondskan och godheten finns som påtagliga och potentiella krafter i varje människa. När människan skapar liv i mjukvara kan man omöjligt hävda att ondskan inte finns med i själva konstruktionen.
Om det finns spår av människans potentiella ondska inplanterad i den artificiella intelligensen – vad kan då följderna bli om denna intelligens utvecklas så att de flesta människor kan utmanövreras av den?
Jag ser en ökande tilltro till marknaden och dess krafter. Den tilltron kan användas som en ursäkt för människor att komma undan sitt ansvar. Man kan skylla på marknadskrafter att utvecklingen blir som den blir, att arbetstillfällen försvinner, att miljöhänsyn inte kan tas och så vidare. Det är fullt möjligt att teknik och AI får en liknande roll. Följderna av det kan bli att vi skyller på datorprogram som styr socialtjänstens beslut eller som fått ta över demokratiska beslutsfunktioner.
Ibland framhåller förespråkare för AI att målet är att ingen människa ska behöva arbeta. Jag tror inte det är något att sträva efter för jag ser att arbete kan vara en betydande del i människovarandet. Vi behöver helt enkelt reflektera över vad arbete är. Om AI tar över de flesta uppgifter i produktion, administration och förvaltning får människor tid över till annat. Kanske man ägnar sig åt konst och musik. Men AI kan mycket väl framställa både konst och musik. Ska vi därför avstå från kreativitet för att en dator gör det bättre? Jag tror de flesta av oss är överens om att skapandet inom konsten är viktigt i sig, och inte ska ersättas enbart för att det är möjligt.
Om en människa konstruerar ett datorprogram med förmågan att utveckla sig självt, som sedan köps av en annan människa och som orsakar en tredje människa skada. Vems är felet? Programmerarens? Ägarens? Eller kan man ställa programmet till svars och utkräva straffansvar av en maskin? Det är här frågan om ansvar ställs på sin spets. Vad innebär det ansvar vi normalt har för varandra? Ska vi låta
det urgamla citatet: ”Ska jag ta vara på min broder?” bli ”Ska jag ta ansvar för min maskin?”
Ett datorprogram kan göra mycket snabbare uträkningar än vad en människa kan. Det är rimligt att tro att självlärande program också kan utvecklas till att bli generellt mer intelligenta än människor. När detta sker
skulle programvaror i ”molnet” kunna manövrera ut människor i större sammanhang. Framstående forskare som Stephen Hawking har varnat för detta och menar att det är ett större hot mot livet som vi
känner det än vad både kärnvapenkrig och klimatförändringar är. Jag har dessutom hört åsikter om att det inte gör något ifall AI skulle utrota mänskligheten, eftersom det måste ses som evolutionens gång och därmed är positivt. Själv tror jag inte att vi behöver vara rädda för att AI ska utrota mänskligheten. Jag är medveten om riskerna med det man kallar ”superintelligens” och en maskinell singularitet där datorprogram
konkurrerar ut människan.
Ändå skrämmer inte AI mig, och skälet är min kristna övertygelse och min teologiska analys. När det kommer till oro över framtiden är jag mer orolig över människor än över maskiner. Det innefattar även de människor som utvecklar maskiner. AI är så viktigt att fler än naturvetare och tekniker behöver delta i samtalet. Inte minst behöver alla som talar om människovärdet och om livet på jorden tala om framtiden med AI, om dess möjligheter och dess risker. Ny teknik utvecklas ibland utifrån entusiasmen bland unga ingenjörer som upptäcker vad man kan göra, och glömmer vad man bör göra – och inte bör göra.
En teologisk analys behövs både för att frigöra modet att utveckla AI, och för att stanna upp och tänka efter. Teologin blir lite som det orienteraren gör när man vågar ta sig tid att läsa karta och kompass för att vinna tävlingen. Frånvaron av reflektion blir som orienteraren som springer utan att vara medveten om terrängen och därmed riskerar att hamna i sankmark. Samtidigt som längtan att vinna tävlingen kan liknas vid drivet hos forskarna §som behöver uppmuntran och hjälp att hitta de områden där AI kan göra avsevärda förbättringar av livskvaliteten. Vi behöver vara både frimodiga och eftertänksamma.
(Artikeln har tidigare varit publicerad på DN Debatt)