Vi utanför USA missar ofta kampanjerna mellan presidentvalen då det sker drygt tio tusen val till ämbeten på alla nivåer. Varje delstat är ett mini-USA med samma politiska struktur; guvernören är president och delstaterna har senat, representanthus och högsta domstol. Även lokala poster som domare, åklagare, sheriff, chefsöverläkare, kommundirektör, stadsrevisor, skolstyrelse och olika nämnder väljs medan de i Sverige tillsätts politiskt. Därför kryllar det av kampanjer fjärran från den glamour och pengamaskin som kännetecknar de mer prestigefulla kampanjerna som älskas av medierna.
Nyligen genomfördes Demokraternas konvent i Chicago. Men detta ståhej gjorde inga större intryck hos de väljare vi har träffat här i en välmående förort en timme norr om USA:s tredje största stad. För dem tar livspusslet all tid och kraft. Denna likgiltighet till trots är de politiska kampanjmaskinerna på båda sidor långt från lika passiva. Tvärtom, det kampanjas, rings och knackas dörr på sedvanligt valrörelsemanér där likheterna med traditionellt svenskt folkrörelsearbete är slående. För trots pengarnas betydelse i kampanjerna utgör ändå hårt och otacksamt frivilligarbete kampanjernas ryggrad för fysiska väljarkontakter. Detta gäller valet till president såväl som ersättare i kulturnämnden.
Hittills har tre saker stått ut i kontakten med väljarna. Ytterst få väljare har tagit upp Trump eller Harris. Ej heller står Ukraina, Gaza eller Venezuela högst på agendan utan det är lokala vardagsfrågor som engagerar mest: Är det inte skolan är det vägskicket, upplevd politisk korruption och höga eller orättvisa skatter som väcker starkast och flest känslor.
En annan observation är graden av etnisk mångfald i de typiska medelklassområden vi har besökt. Här samsas människor från bokstavligen hela världen där förvånansvärt många saknar ens basal engelska. Min kampanjpartner Daniels och mina språkkunskaper kommer därför väl till pass. Jag har kampanjat på spanska och tyska och Daniel på polska och tjeckiska och vi har sannolikt värvat ett flertal röster på ren språklig goodwill då främmande språkkunskaper sällan är en republikansk styrka.
Den tredje och kanske viktigaste insikten är att de allra flesta vi träffar är trevliga, lyssnande och engagerade. Visst sägs ett och annat hårt ord om deras politiska motståndare. Och den mellanpolitiska splittring som media älskar att lyfta är givetvis ingen lögn, men den är sannolikt inte lika stark eller hätsk som Fox News eller MSNBC menar. Detta inger hopp om att USA ändå inte är förlorat.
En bidragande faktor till detta är att vi inte träffar väljare slumpmässigt. Tack vare synnerligen exakta väljardata i vår skräddarsydda kampanjapp vet vi vilka vi ska besöka och varför. Men även solen har som bekant fläckar så det händer då och då att vi träffar ”fel” folk. De ursprungliga väljarna kan ha flyttat, ändrat sig eller ljugit under datainsamlingen. Därför har vi träffat benhårda ärkedemokrater, likgiltiga soffliggare och troliga illegala invandrare och det är detta som ligger bakom tidigare reflexioner.
En avslutande triviaobservation är att de ukrainare vi har mött har varit väldigt glada och tacksamma över att befinna sig i USA, medan deras ryska motsvarigheter mest bekräftar stereotypen som bistra, buttra och kärva. Om deras skilda beteenden är kopplade till krigslyckan torde Ukraina leda stort på poäng.