Vår negativa parlamentarism tillåter minoritetsstyre om det tolereras av majoriteten i riksdagen. I USA kan en presidentkandidat vinna flest röster, men ändå förlora som 2000 då Al Gore bet i gräset mot George W Bush och 2016 då Hillary Clinton fick på nöten av Donald Trump trots en halv miljon respektive tre miljoner fler röster.
En opinionsundersökning i New York Times den 5 november chockade demokraterna. Joe Biden låg under mot samtliga republikanska konkurrenter utom Vivek Ramaswami i fem av de sex vågmästarstater som lär avgöra presidentvalet 2024. Mest utmärkande var Bidens låga siffror hos de egna. Endast 33 procent gillar honom och hela 73 procent anser att han är för gammal för ämbetet.
Även om Biden är 81 år är Trump ingen ungtupp; han är 77 och hans ålder är också en belastning. Han har varit oklar över var han har kampanjat, vem han besegrade 2016 och enligt honom kan Bidens politik orsaka ett andra världskrig. Då USA: s medellivslängd för män är 73 har både Biden och Trump övertrasserat sina livskonton och de lever bokstavligen på lånad tid.
Obamas chefsstrateg David Axelrods råd att Biden hoppar av för partiets, landets och demokratins skull drog i gång en efterlängtad och infekterad debatt om hur man går vidare utan den sittande presidenten. Man kan göra som kamikazekandidaten Dean Phillips och utmana honom direkt. Andra demokrater avvaktar kampen mellan Bidens kognition och klockan. Men om hans impopularitet blir ohanterlig finns en nödbroms: att kuppa bort honom på partikonventet via så kallad brokered eller contested convention. Samma princip gäller även för republikanerna om de skulle vilja dumpa Trump.
USA: s president väljs i två steg: primärval och presidentval. Aningen förenklat utses kandidaterna via primärval i landets delstater och territorier. Valresultatet i primärvalen ger kandidaterna ett visst antal delegater, typ delpoäng. Den som först når över en magisk gräns, 1 895 för demokraterna och 1 235 för republikanerna, vinner partiets nominering till presidentskapet på konventet nästa år. Reglerna för delegatfördelning och magisk gräns varierar mellan parti, delstat och olika val. Bindande nationella regler för primärvalen saknas.
Inget hindrar dock delegaterna från otrohet, även om det är sällsynt. I teorin kan partierna och delegaterna tillsammans eller enskilt bortse från primärvalresultatet i sin valkrets. Om tillräckligt många gör så kan det innebära att kandidaten inte når över den magiska gränsen. Det betyder en andra eller fler valomgångar med helt fri rösträtt för alla delegater. Detta är exceptionellt och har bara hänt vid enstaka tillfällen och då krävdes kaotisk kohandel för att kunna enas om en ny kandidat.
Det är här som Kaliforniens äregirige guvernör Gavin Newsom kommer in i bilden. Även om han inte är en officiell presidentkandidat har han kampanjat i smyg och gjort allt som vanliga kandidater gör – utom att kungöra sin faktiska kandidatur. Då detta har gjorts utan gnäll från det demokratiska partiet har misstankar väckts om Newsom som en inofficiell reserv ifall Bidens ålder till slut tar ut sin rätt. Undersökningar visar nämligen att varje demokrat som inte heter Biden skulle vinna mot Trump.
I USA sägs: Det är inte över förrän den feta damen sjunger. När det gäller demokraternas presidentnominering är det inte över förrän den svårt balsamerade Bidens tunga och fötter har snubblat klart.
