Gästinlägg

Ända sedan mänsklighetens gryning har vi försökt förutspå framtiden. Beroendet av vädrets makter gjorde att om de inte gick att påverka så ville man åtminstone försöka förutse dem. Ett skrå av siare uppstod i syfte att spå framtiden. Så stark var och är vår längtan att finna genvägar till morgondagen att vi sväljer även de mest orimliga förutsägelser så länge de tilltalar, bekräftar eller inte motsäger våra drömmar, önskningar eller förhoppningar.

I dessa moderna tider är det lätt att betrakta forna tiders spåmän genom ett löjets skimmer. Hur skulle extas, droger, djurinälvor, teblad eller himlakroppars positioner kunna avslöja något konkret, sant och användbart om vad framtiden bär i sitt sköte? Men dessa basala mänskliga behov kvarstår också i våra dagar, om än med förfinad metodik och mer vetenskapligt klingande namn. Svunna tiders orakel, profeter och förkunnare kallas idag för analytiker, prognostiker eller trendforskare. Dagens fjärrskådare har dumpat järtecken, kristallkulor och kaffesump till förmån för avancerande matematiska modeller som statistiska urval, teknisk analys och kaosteori för att bedöma utvecklingen för väder, opinion och börskurser.

För politiskt intresserade finns opinionsundersökningar om man vill undersöka popularitet och sannolikhet för att en viss kandidat eller parti vinner, åker ur eller på annat sätt inte uppnår sina mål. Men som alla andra verktyg har de begränsningar, svagheter eller osäkerheter som påverkar tillförlitlighet och precision. De fem senaste valen i USA har tydligt visat att opinionsundersökningars träffsäkerhet beror på deras (o)förmåga att korrekt fånga upp en lika komplex som svarsobenägen demografi i ständig förändring. Dock inget ont över de verksamma inom förutsägelsebranschen för de gör sitt bästa med de redskap som finns tillgängliga. Och snart faller det på mig att uttala mig om vem som blir USA:s näste president.

Harris svagheter är hennes impopularitet som person hos mittenväljare; förbättrade, men fortfarande usla oförmåga att svara på frågor; och relativt korta tid som faktisk kandidat efter Bidens avhopp. Hennes styrkor är att hon inte är Trump, inte är Biden och hennes kön, hudfärg och etnicitet tilltalar woke-vänstern. Å andra sidan, Trumps fördelar är väljarnas irritation på identitetspolitik, hög inflation och etablissemanget; drömmar om en svunnen gyllene tid som de facto aldrig funnits; och starka tro på alla (o)möjliga konspirationsteorier. Hans nackdelar är hans osympatiska person och obefintliga statsmannaskap, starkt försämrade kognition och ofrånkomliga bakgrund som dömd brottsling och sexuell ofredare.

Allt tyder på att segraren blir den som bäst lyckas mobilisera lojalister, besvikna, men ändå lojala och nya väljare. Till skillnad från tidigare val saknar sakfrågor och policy relevans varför debatterna blev betydelselösa. Därtill har republikanerna sin vana trogen försvårat för vissa väljargrupper att rösta. Abortmotstånd, rasism, diktaturkramande och internationell isolationism stöter också bort moderata republikaner. Samtidigt har demokraterna alienerat åtskilliga säkra väljare genom Israelstödet, okontrollerad massinvandring och vänsterflum som gravida män och vägran att åtala brottslingar.

Därför är det svårt att på förhand utse segraren, men jag lovade redaktör Andersson så här är mitt tips: Förloraren blir Trump och segraren blir USA, NATO och den fria världen.

(Leo de Bruin återkommer med en krönika i Folkbladet så fort vi har ett resultat)