Kontrasterna är stora, med storfinans och Hollywoodglamour, afrikansk fattigdom och medeltida religiös fundamentalism. Landet har skapat högteknologi och läkemedel som har utrotat sjukdomar, krympt världen och styrt populärkulturen i 100 år.
Bakom resan från fjärran tillflyktsort för kristna kufar till historiens mäktigaste supermakt ligger mångfalden. Smältdegelns olika språk, kulturer, erfarenheter, värderingar och drömmar gjorde USA till ett globalt imperium, vilket syns i landets latinska motto E pluribus unum, ”av många, en”. Dessa tretton bokstäver symboliserar de tretton kolonierna som enades, reste sig och kastade ut britterna. Men bakom dessa tre ord döljs en märklig politisk paradox.
Ironiskt nog saknas politisk mångfald då allt handlar om två partier. Visst finns fler partier och kandidater, men demokrater och republikaner gynnas enormt av valsystem och politik. Till skillnad från Europa (ej Storbritannien) saknas också proportionella val och presidenten väljs indirekt via elektorer. Enmansvalkretsar med majoritetsval gör att ett parti teoretiskt kan vinna alla platser i samtliga val med endast en rösts övervikt per valkrets: Ett parti kan alltså ta hela Representanthuset, hela Senaten plus Vita huset med ynka 536 rösters övervikt.
Väljarna är dock långt från lika binära som partisystemet. Tvärtom, de senaste 20 åren har USA splittrats i en storm av åsikter, frågor och beslut som skär igenom båda eller inget av partierna – som ju mer är kampanjorganisationer än politiska partier av europeisk snitt med dito partiprogram och ledning. Båda partierna har även lämnat den politiska mitten och många väljare känner sig vilsna, övergivna och uppgivna. Republikanerna har blivit högerextrema och dumpat arvet från Reagan som även tilltalade konservativa demokrater och oberoende. Demokraterna har samtidigt radikaliserats vänsterut. Både Biden och Trump har därför lika svårt att locka röster bortom sina kärnväljare, något som opinionsläget tydligt visar.
Republikaner må gilla Trumps invandringspolitik, men även USA:s stöd till Ukraina och samtidigt avfärda landet som en kristen teokrati med totalt abortförbud. Demokrater kan likaså uppskatta Bidens ekonomiska politik, men avsky hans stöd till Israel och nobba identitetspolitiska påhitt som gravida män. Andra frågor som vapen och välfärd splittrar partierna än mer och gör det svårt för presidenten, senatorer och kongressledamöter att samsas med delar av kärnväljarna.
Valsystemets binära struktur ställer därmed den enskilde väljaren inför ett svårt val. Om man ogillar både Trump och Biden kvarstår bara någon marginell skämtkandidat utan segerchans eller sofflocket. Men ett sådant beslut kan också indirekt ge segern till den man de facto avskyr mest. Därmed kokas allt ner till ett anti-val – vem man ogillar minst, vem man trots alla fel och brister ändå i någon mening kan leva med.
Tur att vi inte gifter oss på samma sätt: ”Tager du den minst dåliga, denne NN, till din äkta make eftersom alla andra var gaggigare, galnare eller äldre?” Tinder med endast två möjliga ragg hade knappast blivit någon hit. USA skulle således må mycket bättre av fler alternativ än en fyrfaldigt åtalad 77-åring med Napoleon-komplex och en 81-åring som tror att ”Mr President” är hans namn.