På 70-talet lärde sig västvärldens ekonomier den hårda vägen att storskalig industripolitik fungerar illa. I det fallet cementerades industrier utan konkurrenskraft, skattemedel hälldes över privata företag, något som också väckte fördelningspolitiska aspekter på industristöden. Det uppfattades som alltmer orimligt att enskilda företag skulle få konstgjord andning.
Vi befinner oss mitt uppe i en industripolitisk renässans där stora statliga satsningar görs med det övergripande syftet att åstadkomma en kombination av ekonomisk och miljömässig konkurrenskraft. Vi är ett fåtal forskare som ifrågasatt denna politik, främst eftersom vi menar att politiken framstår som dömd att misslyckas. I en ny forskarantologi samlar vi 23 forskare som gemensamt skärskådar staten och kapitalets återkomst. Boken kan laddas ner gratis från förlagets hemsida.
De fördelningspolitiska aspekterna har än så länge fått begränsat med uppmärksamhet i debatten. Med undantag för Kalle Sundin på fackliga Katalys, har varken höger eller vänsterdebattörer ifrågasatt rättvisan i att skattemedel allokeras till privatkapitalistiska initiativ.
Sundin skrev i Dala-Demokraten den 2:e januari i år ”Är Harald Mix redo att betala mer skatt för att klara den gröna omställningen?”. En synnerligen befogad fråga, kan tyckas. Tyvärr har de fördelningspolitiska aspekterna på den förda politiken lyst med sin frånvaro, vilket är anmärkningsvärt, givet vilka belopp det rör sig om och att dessa allokeras till privatägda företag där uppsidan hamnar i fickorna på enskilda individer och bolag.
En del av svaret på Sundins fråga kanske finns i faktumet att Harald Mix har blivit upptaxerad med 252 miljoner kronor då myndigheterna inte godkände hans kreativa skatteupplägg.
Det finns andra företrädare för Harald Mix satsningar i norr som har det gott ställt. VD:n för H2 Green Steel Henrik Henriksson har i intervjuer sagt att han inte arbetar för pengarna utan för den goda saken. Samtidigt som H2 Green Steel har erhållit mer än 10 miljarder i kreditgarantier, bland annat från svenska Riksgälden har varken Henriksson eller Harald Mix mig veterligt erbjudit det offentliga någon kompensation i form av ägande. Det är lätt att riskera andras pengar och vara generös i sin retorik för grön omställning, men de egna aktierna lämnar man inte bort i först taget.
Enligt Dagens Industri har Northvolts VD Peter Carlsson sålt aktier för totalt 200 miljoner. Detta sker alltså framför våra ögon samtidigt som bolaget tar in tiotals miljarder i offentlig finansiering där riskerna stjälps över på skattebetalarna. Att sälja aktier i det företag man är VD för är ett sätt att ”casha hem” och en viktig signal till samhället. Hur kan detta pågå utan att varken Mix, Carlsson eller andra som har så enorma privatekonomiska intressen i att erhålla skattemedel i form av bidrag och lån, ställs mot väggen eller får utstå kritik?
I Sverige tycks vi ha utrustats med gröna skygglappar, där alla som säger sig göra något gott för den gröna omställningen erhåller miljardbelopp och får berika sig ohämmat utan att någon ställer jobbiga frågor. Den vänster som brukar kritisera riskkapitalister och kreativa skatteupplägg verkar tyvärr också bära gröna skygglappar.
De allra flesta miljardärer och duktiga företagare i Sverige bidrar med stora värden till samhället. De utvecklar konkurrenskraftiga bolag, skapar arbetstillfällen och betalar skatt. Även personer som Mix och Henriksson har gjort mycket gott för landet i sina olika yrkesroller. På ett sätt kan de kanske inte heller klandras för att de tillskansar sig offentliga medel. Det är politiker i Stockholm och Bryssel som bär ansvaret för att ha ställt fram dessa syltburkar med billiga pengar. Kritiska frågor bör nog snarare riktas mot dessa instanser och de politiska partier som gått i bräschen för den industripolitiska renässansen.
En viktig orsak till att jag är skeptisk till storskalig industripolitik är att den berikar de företag och intressegrupper som är bäst på lobbying snarare än de som är bäst på att tillgodose människors behov. Ekonomin urartar till en sorts bidragskapitalism som inte är värdeskapande. Denna bidragskapitalism bör även ifrågasättas på fördelningspolitiska grunder. Är det verkligen politikens uppgift att hälla miljarder i skattemedel på verksamheter som ägs av miljardärer?
Christian Sandström är biträdande professor vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping och oavlönad docent vid Chalmers. Han är aktuell som medredaktör till boken Moonshots and the New Industrial Policy (Springer) och Gröna bubblor (Timbro förlag)