Nattens intensiva åskväder måste ha slagit ut funktionerna tänker jag där jag ligger i sängen på andra våningen i det som för många år sedan var en av Norrköpings fyra shoppinggallerior i centrum. Jag vänder huvudet åt vänster och försöker undkomma morgonsolens hänsynslösa strålar. ”Vilopuls 60, blodtryck 90/60, blodsocker 4,7, urinnivå 62 procent, effektiv sömn 5 timmar och 45 minuter” repeterar den mjuka kvinnorösten i rummet. Man har koll.
Lakanen av egyptisk bomull med en trådtäthet på över 1200 känns lindrande svala mot huden och prasslar som torra höstlöv i Folkparken när jag rör på mig. Det är tyst och stilla i det välisolerade rummet, från gatan utanför hörs inte ett ljud. Jag blinkar några gånger yrvaket och försöker ställa in ögonstyrningen i skärmen någon meter ovanför sängen. Fokuserar blicken på ”mörkläggning” men lyckas istället komma åt ”massage - thailändsk”. Sängen börjar vibrera – först långsamt och sedan i allt snabbare takt. Frenetiskt blinkar jag med ögonen och lyckas trots skakandet stänga av massagen efter någon minut. Jag provar igen och träffar rätt. De tunga mörkläggningsgardinerna dras för långsamt och ljudlöst.
Fakta
Kjell Emilas Jansson hittade av "en slump" info om Norrköpings kommuns novelltävling om framtidens äldreboende. Han skickade in sitt bidrag och juryn utsåg honom till en av tre vinnare. Han arbetar som lärare på De Geer gymnasiet i Norrköping.
Mörkret skonar mig men jag blundar för att inte komma åt någon annan knapp i den svagt upplysta skärmen. Vad ville Saga igår egentligen? Hon hade med sig koreanskt, eller var det vietnamesiskt? Roboten hade varit rätt duktig på att hantera pinnarna och det mesta hade jag fått i mig. Saga hade diskret tittat bort. Hon stannade inte länge, samlade snabbt ihop påsarna och skyndade tillbaka till jobbet, det skulle dröja innan jag såg henne igen.
Den virtuella bokcirkeln på eftermiddagen hade fått ställas in på nytt för strul med tekniken i länken från Storbritannien. Det störde mig inte. Det jag däremot störde mig på var AI-rösten som ledde cirkeln. Det var en mycket usel kopia av Kate Winslet som dessutom envisades med att alltid utbrista ”right” med onaturligt glättig och släpig röst efter varje inlägg. Någon behövde justera inställningen på henne. Jag var skeptisk till om alla deltagare i bokcirkeln var riktiga människor.
Roboten som skulle sköta duschen och toalettbesöket åt mig på kvällen hade kört fast vid tröskeln och stod sedan och blinkade över en halvtimme innan Abir kom och räddade mig. Hon hade stannat kvar efteråt och plockat fram schackbrädet, skämdes kanske över att jag fått vänta. I en till synes ändlös rad av dagar med samma inledning, innehåll och avslut kändes timmarna då Abir satte sig ner vid mitt schackbräde som ett av barndomens födelsedagskalas. Hon var en duktig adept så partiet var jämnt men jag visste att hon hade annat att göra och undvek frågan jag hade velat ställa om revansch. Klockan tio hade lamporna långsamt dimmats och ”Valse Triste” hördes från de osynliga högtalarna i rummet. Jag somnade alltid bäst till Sibelius.
Frukosten levereras inte från bageriet förrän om drygt en timme och jag har glömt vad jag beställt till idag. Abir är ledig men tillbaka imorgon, jag har memorerat hennes schema. Hon är allt. Den djupa, intensiva och välmenande blicken som söker min, rösten som innehåller intellekt och livserfarenhet, hennes mjuka, varma händer mot min panna, stunderna då vi har tid att samtala. Hon pratar och jag nickar och ler. ”Den dagen tänker jag inte missa” hade hon beslutsamt deklarerat när hon hjälpte mig välja ur menyn ”jämn födelsedag”. Det fanns hundratals paket att välja bland, allt från ståuppkomiker och blomsterhav till kändisbesök och lyxmåltider. Jag ler åt att hon hade föreslagit ”sång av Charlotte Perelli” och funderar en stund på om det i så fall är ett hologram eller den riktiga Charlotte som kommer sjunga. ”När man blir så här gammal måste man få champagne” hade hon bestämt medan vi scrollade bland utbudet. Tanken på morgondagen är som ett 90 meter långt språng ut i luften i slow motion. När ska jag till slut landa?
Min blick söker sig till ”somna om” i menyn i taket och sängen börjar långsamt vagga mig till sömns. Jag vänder på huvudet igen och lakanet med en trådtäthet på minst 1200 slätas ut över min kropp.