Om Biden fortsatte skulle han säkra omval, men inte sitt eget utan Trumps. Argumentet att en Trumpvinst vore slutet för USA:s demokrati blev nu hans banesår. Om Trump var ett så stort hot och Bidens valförlust så säker, varför var han då kvar i racet? Partiet tröttnade på Bidens tondövhet och den 21 juli föll omvalsridån för USA:s äldste president någonsin.
Den fria världen och halva USA:s befolkning drog en kollektiv suck av lättnad. Förlamade Demokrater fick alla tummar ur och 48 timmar senare hade vicepresident Harris säkrat partiets stöd. Plötsligt hade det tidigare valets sämsta kandidat världens mäktigaste ämbete inom räckhåll. Politik är det möjligas konst, men förra veckan hade få anat en sådan räkmacka.
Glädjen över Bidens besked var lika högljudd som en basar i Kairo. Här var statsmannen som satte land, parti och demokrati framför jaget. Hans visdom helade ett sargat parti, vitaliserade kampanjen och segervittring ersatte nederlagstro. Demokraternas tidigare akilleshäl, den egna kandidatens höga ålder, övertogs nu av Trump då Harris är 18 år yngre. Men bilden är större än så. Bidens avhopp må vara den universalmedicin Demokraterna behövde, men förtjänar inte beröm. Tvärtom.
I valet 2020 ville Biden vara ”en brygga till framtiden”, kratta manegen för yngre Demokrater och avgå frivilligt efter en mandatperiod. Det löftet var inte mer värt än hans chanser att vinna VM i Memory. Hans senatskarriär kantades av plumpar där han ofta var på fel sida av historien i stora frågor som HBT, brottsbekämpning, minoriteter, Irak, Afghanistan och justitiemordet av Anita Hill. Hans tid i Vita huset reparerade delvis tidigare misstag, men att beskriva honom i lyriska frälsartermer är som att ge Nobels fredspris till Jeffrey Epstein.
Egoism, fåfänga och maktlystnad fick honom att bryta löftet om en mandatperiod och sikta på omval. Hans kognitiva brister var tydliga redan förra valet och förvärrades påtagligt under mandatperioden. Därför fanns både grund och tillfällen långt tidigare att hejda den kandidatur som just kraschat. Att nu lovsjunga honom för något han och hans närmaste har mörkat i åratal är ett historiskt hyckleri. Alla brösttoner om Bidens storhet klingar falska när han tokhyllas för att ha släckt den brand han själv har orsakat.
Bidens avhoppstal i Vita huset häromnatten var bara första kapitlet i en lång rad kommande försvarstal. Talet skulle förmedla att storsinthet och patriotism guidade hans beslut, men viss bitterhet anades över att ha tvingats bort. Han tror fortfarande att han är den mest kompetente och ende som kan slå Trump, trots att ingen som inte heter Biden instämmer. Inte heller nämndes väljarnas verkliga oro, hans höga ålder och låga mentala form. Hans sorti var ingen gest av osjälvisk uppoffring utan en omvändelse bokstavligen under galgen.
Efter fyra år av kaos var alla så trötta på Trump att vem som helst hade välkomnats. Biden vann valet 2020 för att han inte var Trump och Harris lär vinna nomineringen 2024 genom att inte vara Biden. Demokraternas två senaste presidentval är därmed en form av omvänd identitetspolitik där man väljs för den man inte är. Identitetspolitiken är alltså inte längre tillräckligt identitetspolitisk. Harris må vinna nycklarna till Ovala rummet, men inför nästa val måste Demokraterna rannsaka sig noga. Att fronta med sin sämsta kandidat är sällan en vinnande strategi i längden.