Här en bild från Almedalen 2006 då Folkbladets krönikör Anders Jonsson var i sitt esse som moderator och programledare. Han och kollegan Margit Silberstein ledde ett bland annat evenemanget "After Speech" där partiledaren från varje parti frågades ut efter att ha hållit till tal från stora scenen.
Häromveckan publicerade DN en text på med rubriken ”Därför bör samtliga poddar läggas ner”. Artikelförfattaren Clara Popenoe Thor hävdade att det är fullständigt odrägligt att lyssna på en poddcast och att podden fördummar och försvårar det offentliga samtalet.
Det finns verkligen anledning att resonera över utvecklingen som lett till att det pratas alltmer, men granskas allt mindre. En utveckling som pågått åtminstone i knappt 20 år.
Våren 2006 började jag skriva i Expressen som behövde en ny politisk kommentator på nyhetsplats inför riksdagsvalet i september. Jag hade ett frilanskontrakt med tidningen och kunde också göra annat, som att leda konferenser och seminarier.
Sommaren 2006 var jag den mest anlitade moderatorn under Almedalsveckan. Förutom en del andra övningar och analyser i Expressen ledde jag varje dag After Speach. En kort utfrågning av partiledarna direkt efter deras tal.
Det var ett påkostat arrangemang, betalt av en näringslivsorganisation, som drog oerhört mycket folk till det stora tält som satts upp.
När Almedalsveckan var över föreslog jag för Expressens ledning att vi skulle börja livesända utfrågningar av politiker från Almedalen. Det blev tummen ner. De skulle satsa på fotboll istället.
Sedan vet vi hur det gick. Efter några år sände alla större redaktioner från Visby under Almedalsveckan och inte bara därifrån utan vid alla upptänkliga tillfällen. Politik har blivit högsta mode och drar lyssnare och därmed trafik, som det heter, till redaktionernas siter.
Alla större redaktioner har dessutom dragit igång pratprogram om politik, ekonomi och allehanda andra ämnen. Folk går med proppar i öronen och lyssnar på det som intresserar dem.
Det är naturligtvis på sitt sätt en bra utveckling att det inte längre är enbart musik som folk lyssnar på när de promenerar, joggar, sitter i bilen eller i kollektivtrafiken.
Samtidigt verkar det som om de senaste 20 årens utveckling mot att fylla alltmer utrymme med prat lett till att tiden och möjligen resurserna för att ta reda på fakta och vad som faktiskt tilldragit sig minskat. För att inte tala om att ambitionerna att ta reda på vad som är på gång och vad som kommer att hända i politiken har lagts på hyllan.
De senaste veckorna har jag hört otaliga spekulationer om utrikesminister Tobias Billströms avgång. Men ingen har hittills kunnat belägga med säkerhet varför han slutade.
Det må vara hänt att det kan vara svårt att få fram vad som innerst inne fick Billström att avgå. Värre är när det blir uppenbart att journalisterna blir bortkollrade av politikerna.
Häromdagen blev jag uppringd av en journalist som intervjuat en professor i energi som var förfärad över de rena faktafel och felaktigheter som energiminister Ebba Busch (KD) fick föra fram oemotsagd i Ekots lördagsintervju.
Journalisten undrade om jag kunde förklara hur det kunde hända. Jag svarade att journalisten förmodligen var dåligt påläst. En annan förklaring kan vara att public service har blivit ängsligt.
Jag tycker mig märka att många journalister på SR och SVT avstår från att ligga på och ställa följdfrågor av rädsla för att bli betraktade som partiska. Kravet på opartiskhet och saklighet leder till självcensur. Då är det ofarligt att istället under lättsamma former sitta och spekulera i en inspelning som sedan kallas podd.
Om jag har rätt är det en förfärlig utveckling. Lyssnarna fylls med mer prat, men får veta mindre.