Evangelisten Johannes ord skulle kunna vara en beskrivning av den syn som snart möter oss på våra kyrkogårdar. Lågor från tusentals minnesljus fladdrar vid gravvårdar och i minneslundar. Inne i kyrkor strålar det från ljusbärarna där människor tänt ljus för nära och kära, som kanske är gravsatta på en kyrkogård långt bort. Allhelgonahelgen tycks bli en viktigare högtid för varje år som går, det visar bland annat en SIFO-undersökning som gjordes förra året.
Redan inför helgen görs det fint. Kyrkogårdsarbetare städar bland buskar och gräsytor och människor kommer för att dekorera sina anhörigas gravar med ljung och andra prydnader. Flera kyrkor håller öppet för dem som vill dricka en kopp kaffe, tända ljus kanske lyssna på musik och tala med andra.
Mer att läsa: Helige ande i Karlslund.
När vi smyckar gravar och tänder ljus kan det kännas som något vi alltid gjort. Men allhelgonafirandet är en ganska ny tradition – om än med uråldriga rötter. Alla helgons dag firas på lördagen. Redan på 100-talet fanns särskilda fester till helgonens ära, varje helgon hade sin egen dag. Till slut var det fullt i almanackan och på 600-talet började en gemensam minnesdag för martyrer och helgon att växa fram.
Alla helgons dag har kommit att blandas samman med Alla själars dag, en högtid som egentligen firas på söndagen. Alla själars dag är för döda släktingar och vänner oavsett om de varit helgonlika förebilder eller inte.
På senare år, när allhelgonatraditionen blivit allt viktigare, har samtidigt den gamla halloweentraditionen fått starkare fäste i Sverige. Visst är det lätt att ha synpunkter på pumpafigurer, häxor och bus-eller-godislekar, men kanske ligger det djupare frågor bakom. Kanske är detta tecken på att allhelgonahelgen blir allt viktigare, och att vi äntligen vågar tala mer om döden?
(Biskopens text fortsätter i morgon fredag.)