Äldreomsorg 2043
De hade möblerat ett rum till henne där omvårdnaden fanns dygnet runt. Från kyrkan kom de och sjöng och spelade. Döden väntade runt hörnet. Mamman var då 95 år. När dörren öppnades tittade hon upp och sa; nej då, jag var bara över en stund och tittade hur det var. ”Jag vill fylla 96 år först”. Tårtan och blommorna fyllde rummet. Morgonen därpå kom ett samtal. Mamma gick över till de som väntade. Det hade hon berättat. De stod där i sin vita skrud och vinkade att hon skulle komma.
Kalendern står på skrivbordet. Årets månader är målade av de som inte har händer att måla med. September med höstgula träd. Numera kryssar hon datumen som har gått. 3:an är överkryssad, men inte 4:an. Den fjärde dagen i september. Året är 2043. Hon minns sina ord. Tjugo år tidigare. Jag vill aldrig bo på något hem. Jag vill bo hemma. Alltid, ända tills jag dör. Så hade hon sagt. Tänk att vi vet så mycket innan. Har det inte alltid varit så? Vi vet innan. Vi vet hur framtiden ska bli. Egentligen vet vi ingenting. Vi tror. Vi hoppas. Vi drömmer. Vi har förväntningar. Innan.
Fakta
Inger Hansson är 75 år och bor i Norrköping. En stor del av hennes yrkesliv har ägnats åt det talade ordet. Hon har bland annat vunnit Stora Talarpriset för sina föreläsningar om att våga och tordas. Nu har hon vågat skriva och tordats skicka in det hon präntat ner. Tack för det.
Locket på datorn fälls ner. Barnbarnsbarnet bild suddas ut. Tänk att hon kan följa dem alla. Trots att de inte bor i samma stad. Några inte ens i samma land. Ändå finns de där på skärmen. Berättandes om hur livet är. Sina kärlekar. Sina jobb. Sina barn. Om glädjen och bekymmer. Hon är med dem. Hon har alltid varit med dem. Kommit ihåg deras styrkor. Eller när hon försökt prata förstånd. Utan att de lyssnat förstås. För alla har sina svar inom sig. Syster Astrid tittar in. Tänk att de gamla namnen används återigen. ”Passar det att Matteo kommer in till dig nu?” Hjärtat fylls av värme. Förskolan och hennes nuvarande hem ligger vägg i vägg. Förr fick de gamla komma till förskolan och visa upp sig. Som om de vore en annars sorts människor. Så är det inte längre. Nu paras vi ihop med ett eller flera barn. Känner om vi trivs tillsammans. Matteo är fyra år och älskar att få en egen stund. Lyssna på sagornas värld. Biblioteket i foajén har mycket att välja på. Vi har valt boken tillsammans. I morgon ska Ella komma. Hon vill alltid att de skulle måla. Blommor i orange och gult som fyller hela pappret. En teckning sitter inramad och lyser upp väggen. Innan hon flyttade in till sitt boende fick hon välja väggfärg. Förr var alla väggar vita eller ljusgrå. Det är enkelt och billigt att måla över hade handläggaren från kommunen sagt. Hon hade valt gult. Det passade till hennes vita fåtöljer och schäslongen som hon låg i när hon såg på TV. Matteos mamma och Ellas pappa hämtar dem hos henne. Det är roligt att få lära känna föräldrarna. En del har svårt för språket. De har både en vänlig blick. Ofta får hon en varm kram.
Det plingar till i datorn. Kvällens meny. Tre rätter att välja bland. En kött, en fisk och en vegetarisk. Hon väljer köttet och ett glas rött vin. Fisken igår var utsökt. Salongen är vackert inredd. Kaffet står framdukat efter middagen. Många författare vill komma och berätta om sina böcker. Delar av Norrköping Symfoniorkester kommer regelbundet. På våra datorer står programmen vi kan välja på.
En del av hennes grannar känner inte igen sina barn. De som har någon form av demens. Sångerna minns de. Varje vecka kommer någon med vacker sångröst och sjunger med dem. De kommer för de mår bra av att göra gott. Tänk att sångtexterna kommer de ihåg men inte sina egna barn. Märkligt. Själv går hon gärna på de många diskussionskvällarna. De är alltid välbesökta. Allt diskuteras, vi får själva föreslå vad.
Huset ligger inbäddat i grönskan. Vissa rum har utsikt över Motala Ström. Många starka, unga män arbetar i vårt hus som heter Gläntan. Ofta åker vi på utflykter. Förr var det mest kvinnor som arbetade på äldreboenden. Utflyktsbussen väntar. Buss i det blå mot okänt mål. Alltid spännande.
Hon visste inte innan. Tryggheten och tacksamheten fyller henne. Det är femton dagar kvar till hennes nittiofemårsdag. Hon orkar inte längre som förr. Hon behöver hjälpande händer. Hon behöver umgänge. Så bra det blev. I staden där hon föddes. I staden där hon ska dö. Ensam är INTE stark. Tack alla.