Sen 1901 har 400 amerikaner mottagit nobelpris, alltså tre gånger fler än britterna och fyra gånger fler än tyskarna. Ändå är landets just nu ledande presidentkandidater en 80-åring som har glömt kopplingen mellan ägg och frukost och en 77-åring med fler åtalspunkter än Al Capone. Hur är detta möjligt?
För nördarna är USA en kristallkula för den politiska utvecklingen i resten av den fria världen. Många lägger surt förvärvade firmapengar och skattekronor på dyra studieresor västerut när det vankas presidentval och nästa år är inget undantag. Tyvärr glömmer ofta deltagarna på dessa fact-finding trips som det heter på konsultsvenska följande skillnader mellan Det Stora Mäktiga Landet i Väster och vårt lilla exportberoende land vid inlandsisens rand i norra Europa: 1. Partierna saknar partiprogram. 2. Alla val är personval. 3. Kandidaten är viktigare än partiet.
Partier i USA och Europa skiljer sig åt. De i USA saknar partiprogram och bör snarare ses som permanenta kampanjorganisationer än som politiska intresseorgan och det behövs. Mellan två presidentval sker nära 10 000 val, allt från guvernör till lokala skolstyrelser. Under partikonventen spikas policyprogram som uttrycker den politiska ambitionen vid valvinst, men det är inget krav. Trump struntade mer eller mindre i detta när han vann nomineringarna 2016 och 2020.
Konstitutionen ställer endast tre krav på en president: född amerikan, 35 års ålder och ha bott i USA i 14 år. Man kan sitta i fängelse och kandidera, vilket har hänt förr: 1920 vann Eugene Debs 3,4 procent, en miljon röster, och 1992 fick Lyndon LaRouche 0,02 procent, 26 000 röster – båda gångerna från kåken. USA är verkligen möjligheternas land.
En kandidat behöver inte ha tröskat decennier inom partiet för att nå valbar plats. Utöver de konstitutionella kraven krävs bara partimedlemskap, tillgång till egna eller andras förmögenheter och ett ohälsosamt mått av hybris. Man anmäler sin kandidatur till valmyndigheten och sen kampanjar man tills man vinner eller att ens ork, pengar eller väljarstöd tar slut, vilket som nu sker först.
Troheten till det egna partiet är hög i USA. Det sägs att 80 procent av väljarna röstar på sitt partis kandidat oavsett vem det är. Så om Hitler skulle möta Jesus oberoende av partifärg skulle utgången bero på soffliggarna och de oberoende. Denna lojalitet förklarar Bidens och Trumps höga stöd i de egna leden, trots att tre av fyra väljare i respektive parti hellre ser en annan kandidat.
Därför händer det att vinnaren smyger in från flanken och slår etablissemangsfavoriterna; tänk bara på segrande outsiders som Obama och Trump. När 75 procent av amerikanerna starkt ogillar både Biden och Trump kan nån ännu okänd kandidat utnyttja deras utbredda impopularitet och ge sig in i leken, som Kaliforniens ärelystne guvernör Gavin Newsom. Även om deadline för kandidatanmälan varierar med delstaten kan han eller nån annan hoppas att toppkandidaterna snubblar innan. För Biden missar sällan ett tillfälle att göra bort sig publikt och vem vet hur Trumps stöd påverkas av en faktisk brottsdom?
Det finns även en teoretisk chans att kuppa till sig nomineringen om dödläge uppstår på partikonventet som formellt utser kandidaten. Men det är ytterst ovanligt och lär inte hända enligt experterna. Alltså samma experter som sa att en stjärna som Hillary aldrig skulle förlora mot en pajas som Trump.
Fakta
Leo de Bruins krönikor publiceras första söndagen i månaden fram till USA-valet i november 2024 och handlar om politik, kampanjer och val i USA. Till vardags är Leo projektledare för en svensk-amerikansk välgörenhetsorganisation, oberoende skribent och fd politisk tjänsteman för M i riksdagen. Han har även bakgrund som Congressional Campaign Fellow för Demokraterna i San Jose, politisk konsult i Chicago och krönikör för Folkbladet och Kvällsposten. Leo nås på counterpointbyleo@gmail.com.
