Att det inte stämmer bekräftas av företeelsen "bindestreck-amerikaner". Man är African-American, Asian-American, Irish-American...
Uppdelningen påminner om George Orwells dystopiska bok Djurfarmen - trots att alla är lika är vissa ändå mer lika än andra. Jag upplevde något liknande i Kalifornien när jag kampanjade för Demokraterna 2013. Cheferna såg mig och beslöt, baserat på mitt utseende, att jag skulle jobba mot Asian-Americans. Jag höll god min tills jag som väntat stötte på praktisk patrull. Mina kunskaper om asiatiska språk, kultur och beteende var begränsade till tur, antaganden och fördomar; dittills hade jag inte ens varit i Asien.
När jag påtalade detta för cheferna avslöjades deras underliggande "rasism", något som Demokrater skyr som pesten. Snabbt insågs att jag trots min asiatiska genetik var lika okunnig om asiatiska språk och kultur som Stevie Wonder var om fotografering. I stället blev jag teamledare för kommunikation riktad mot - hör och häpna - vit, kristen medelklass med akademisk bakgrund. Även liberala antirasister kan alltså bedöma en bok efter dess omslag.
Just idén att det yttre direkt avspeglar det inre är ingen demokratisk egenhet utan förekommer även hos republikanerna - och då sannolikt i än högre omfattning. Många politiska strateger och kommentatorer oavsett partifärg ser USA:s minoriteter som monolitiska block som beter sig och röstar kollektivt, med litet eller inget utrymme för individuella preferenser.
Även medier talar ofta om "svarta", “asiatiska” och "spansktalande" väljare utan hänsyn till gruppernas interna mångfald. Betänk skillnaderna mellan Houston och Harare, Teheran och Tokyo, och Madrid och Managua. Att därtill kalla Kamala Harris för "African-American" är märkligt då hennes föräldrar är från Indien och Jamaica. Hudfärg är således ingen klockren indikator för personens geografiska ursprung.
Även om invandrargrupper i USA historiskt har föredragit Demokraterna är detta liksom mycket annat i landet under förändring. Många spansktalande, med rötter i USA sedan generationer tillbaka, saknar andra beröringspunkter än språket med dagens ofta illegala invandrare från Latinamerika. Varför ska nyanlända få räkmacka och gräddfil när de egna förfäderna tog den lagliga vägen, med allt vad det innebar av byråkrati, språkbarriärer och initial fattigdom?
Samma gäller många asiater i andra och tredje generation. De är välutbildade med välbetalda jobb inom IT och AI. De har mer gemensamt med välbärgade vita än sina proletärer till farföräldrar.
Detta är sannolikt anledningen till att Trump har oväntat starkt stöd bland väljargrupper som Demokraterna sett som sina. "Invandrarbarn" i efterföljande generationer ser sig mer som genomsnittsamerikaner än som påtvingade kulturambassadörer från länder de saknar kontakt med.
Framtidens politiska fokus för dessa väljare lär därför handla mer om faktiska sakfrågor än om identitetspolitik. Ett sådant exempel är aborter och HBTQ. Demokraterna har alltid tagit spansktalandes röster för givna. Men många latinos är djupt kristna, med traditionella familjevärderingar, och därför tydligt kritiska till aborter och HBTQ. Demokraternas starka stöd för detta kan alltså spela Republikanerna i händerna. Demokraterna kan tvingas inse att den amerikanska individualismen nu även omfattar “invandrare” - som inte är invandrare.