Äldreomsorg 2043

Av alla gånger jag låst ytterdörren är det först nu, sista gången, som jag inser hur mycket dörren kärvar.

Väl framme vill jag inte gå in. Jag sitter tyst och ser ut genom bilfönstret. Min blick vandrar över torget intill där handeln är i full gång. Först förbi torgstånden och fontänen för att sedan landa på glashissen. Min nya entré.

När glashissens dörrar öppnas, efter ett långt övertalningsförsök är det tyst, sånär på surret från några bin som flyger från blomma till blomma i Bergrosbusken intill. Den böljande grönskan gör att det känns som om hissen har tagit oss till en engelsk park och inte till ett tak åtta våningar upp. Jag känner igen byggnadskroppen av trä från hemsidan. Dottern ler nöjt när hon leder mig ut på grusgången.

- Mamma, här kommer du att trivas! Om några dagar är det du som står bland pelargonerna och planterar.

Jag lyfter blicken och får syn på en dam med kulörta örhängen. Hon står under en pergola med händerna djupt nere i en upphöjd odlingslåda. I samma stund lyfter kvinnan huvudet och möter min blick. Hon vinkar och ler. Jag vänder bort blicken.

Fakta

Alva Altgård är 32 år och bor i Malmö. Hon är verksam som arkitekt sedan 2015. Alva funderar mycket på hur den byggda miljön påverkar oss. Hennes bidrag i Norrköpings kommuns novelltävling på temat "Äldreomsorg 2043" valdes ut av juryn som en av tre vinnare av de 80 insända novellerna.


 

När vi tagit oss över grusgången och in genom skjutdörrarna kommer vi in i ett ljummet inglasat rum som doftar söt honung. Rummet är spatiöst och likar ett växthus med blåregn och klätterhortenisor på spaljéer från golv till tak. Mina ben är trötta så jag tar sikte på en sittgrupp bakom några krukor med dvärgsyrener men innan min rumpa når sittdynan dyker en kvinna upp bakom en spaljé.

- Välkommen! Jag heter Elin och du måste vara Frida! Det här är vår vinterträdgård och foajé.

Hennes entré var så överraskande att jag tappar balansen och sätter mig på klinkern.

Elin verkar inte nämnvärt förvånad. Istället spänner hon ögonen i mig som för att granska att allt är ok innan hon räcker fram en hand och drar mig upp till ståendes.

- Det är jag som ska visa dig runt! Här är det varmt och behagligt året om och därför håller vi både yogapass och vinprovningar här. Gillar du yoga?

Dottern nickar nöjt. Min rumpa värker och jag vill bara åka hem. Elin fortsätter:

- Hos oss är det tolv boende och sex vårdpersonal på plats dygnet runt. Vi har aktiviteter och utflykter dagligen för alla som vill! Om du behöver handla eller hämta ut recept på apoteket så är det bara en hissfärd ner. Nu ska jag visa dig ditt rum.

Elin går snabbt. Hon stannar framför en kornblå säkerhetsdörr med en spegel, låser upp och räcker nyckeln över den till mig och så säger hon;

- Ja, nyckeln är mest symbolisk, hon pekar på spegeln

- Så fort vaktmästaren varit här och installerat ansiktsigenkänningen så räcker det att du tittar in i spegeln och dörren öppnas. Stig på nu!

Jag tar två kliv in med dottern hack i häl. Elin står kvar i dörröppningen.

- Just det! Dörren är skev. Du måste trycka till den innan du låser. Några frågor? Så snart jag skakat på huvudet vänder Elin på klacken och pinnar iväg. Jag går en kritisk husesyn, men blir snabbt positivt överraskad. 

Lägenheten har högt till tak, behandlad industriparkett av ek på golven och ljust gröna tapeter på väggarna. I sovrummet och vardagsrummet går fönstren från golv till tak. Jag kastar en blick ut mot trädgården och kommer till min förtjusning på att jag kommer kunna se vad som försiggår utanför även de dagar jag är sängliggandes. Jag ser framför mig hur vi ska möblera rummen när flyttbilen levererat lådorna.

Lyssnar med ett halvt öra när dottern instruerar mig om hur jag ska använder larm, lampor och pekskärmar.
- Lamporna är röststyrka så du behöver inte tassa runt i mörkret och leta lysknappar. Det enda du behöver göra är att ropa TÄND från sängen.

Ledljuset på väggen tänds. 
- Om du är hes en dag kan du alternativt klappa två gånger.

Jag klappar händerna. Ljuset släcks.

Det knackar på dörren. Jag förutsätter att det är Elin men när jag öppnar så står kvinnan med de kulörta örhängena utanför och ler.

- Välkommen. Vi ska dricka kaffe på den gemensamma terrassen. Vill du följa med?

Jag nickar.

- Nu?

Hon nickar. Ett ögonblick senare ger jag dörren ett extra tryck innan jag vrider om. Det klickar till. Nu har jag låst för första gången.