Kanske är det att allhelgonahelgen blir allt viktigare ett tecken på att vi äntligen vågar tala mer om döden? Viktiga helger innehåller alltid både livets djupaste frågor – och upptåg och tokigheter. Se bara på jul och påsk, med tomtar och påskkärringar.
Traditioner och ceremonier visar vägen och stöder oss när vi konfronteras med minnen som gör ont, allt från den växande insikten hos oss vuxna om att livet är ändligt till barnens frågor: Har morfar det bra? Får jag träffa moster igen? Med våra ljus hedrar vi våra döda, men med ljusen hjälper vi också oss själva vidare genom smärtan. Att barnen får lekutrymme skapar hemkänsla i traditionen och bereder rum för de dagar när helgens djupare perspektiv stiger fram.
Alla själars dag och allhelgonahelgen är inte bara en minneshelg för människor som avlidit. Dagarna handlar också om oss själva och vår egen död – och hur vi förhåller oss till den. Här finns också det Livets ljus som de fysiska ljusen symboliserar i kristen tro: det finns ljus i mörkret, det finns liv bortom döden. Allt detta som förkroppsligas i Jesu död och uppståndelse finns, ordlöst, i den lilla fladdrande lågan.
Att allhelgonahelgen får en allt större betydelse, att människor vallfärdar till kyrkogårdar ser jag som uttryck för ett växande behov av att tala om döden – och om hoppet om uppståndelse. I Sverige har vi under några decennier levt med den myt om oss själva som lite slarvigt brukar kallas ”världens mest sekulariserade land”. De tusentals fladdrande lågorna antyder att sanningen om svensken, Gud och det eviga livet kanske inte är riktigt så enkel.
Gud välsigne dig och din allhelgonahelg.