Kriget i Ukraina, klimatförändringarna, Donald Trump, Vladimir Putin och extremhögerns framryckning i Europa. Allt detta sätter sina spår när arenorna fylls av den välbeställda medelklass som har råd att betala de biljetter som blivit bra mycket dyrare på senare år.
Som när Lars Winnerbäck inför ett utsålt Dalhalla håller ett optimistiskt anförande om att alla han träffar på är bra mycket bättre människor än såväl Trump som Putin och dessutom piggare än Joe Biden.
Winnerbäcks slutsats är att det därför, trots alla mörka moln, kommer att gå bra. ”Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka”, säger han innan låten om ett trasigt sosseland drar igång.
Dysterkvisten Winnerbäck ser riktigt glad ut och det verkar som han menar det när han säger, att vi på något sätt går mot ett mer solidariskt samhälle igen.
Då har hans förband David Ritschard & Krokodiltårarna tagit kampmusiken ett snäpp till genom att avsluta sin akt med två Björn Afzelius låtar.
Det var väldigt längesedan man kunde höra "Medan bomberna faller" på en utsåld arena med tusentals besökare. Mira Ray sjunger fantastiskt och tydligt och textraderna om att ”bomberna faller över Palestinas barn i tältlägren i södra Libanon” blir kusligt aktuella fast texten skrevs 1982.
Rader som: ”Ja, en förfinad societetsmadame är ett kostsamt värmekrus. För hon förväntar sig ett drönarliv i lyx” är inte mindre tänkvärda idag när det efter alla år av feministisk kamp som lett till någorlunda jämställdhet nu pratas om alla unga tjejer som vill hitta en rik man som kan försörja dem så att de inte behöver arbeta.
Eller när Mira Ray kraftfullt sjunger Afzelius rader om journalisterna som ”Plottrar bort sin möjlighet.Ja, vad får jag för pultronerna som fläckar spalterna med byskvaller och annan harmlöshet? Vars enda ambitioner är en byline och en lön Och ett stambord där det vackra folket finns. Medan andra bryter ryggen i jakt på sanningar som skrämmer skiten ur en livrädd redaktion ja till dom sista vill jag säga,
innan tystnaden tar vid: Vi behöver folk som fattar sin mission!”
I en tid när fake news och alternativa fakta hotar att ta över och där skvaller, rykten och konspirationsteorier sprids hej vilt och överallt i olika kanaler på nätet är det viktigare än någonsin med en fri, oberoende och djärv journalistik.
Tyvärr kan man varje dag se och höra motsatsen. Medier som borde stå för oberoendet och granskningen har blivit ängsligare, förmodligen av såväl politiska som kommersiella skäl.
När man åter får höra sånger som Afzelius kanske det ändå kan ge lite råg i ryggen åt de goda krafter som trots allt finns.
Samtidigt är den omsvängning som man nu kan ana i tidsandan en sorts nostalgi om en återgång till ett förlorat folkhem. Om Winnerbäcks trasiga sosseland som måste lagas.
I den meningen är artisternas budskap ett uttryck för samma besvikelse som delvis förklarar Sverigedemokraternas framgångar. Det handlar om hur den lilla människan, vanligt folk, kom i kläm när det starka samhället ersattes av privatisering och marknad.
Som alltid slår pendeln tillbaka. Att Björn Afzelius texter åter är i ropet är ett tydligt tecken på att en sådan rörelse är på gång. Samtidigt kan man vara säker på att syntesen av tesen och antitesen aldrig är att det blir som förr.