Trump ser sig som ett universalgeni som får Leonardo da Vinci att framstå som en förståndshandikappad analfabet med Alzheimers. Hans verbala irrfärder oavsett ämne inleds eller avslutas ofta med ”Ingen vet mer om detta än jag…” och ju oftare det upprepas, desto mer verkar han och hans väljare tro på det.
Hans ego ligger i linje med självbilden om USA:s förträfflighet och inget kan rucka på detta. Politiker, debattörer och journalister eldar också på denna nationella hybris som kallas American Exceptionalism. Självklarheter som yttrandefrihet, marknadsekonomi, fria val och fredlig maktöverlämning ses som unikt amerikanska. Om någon påpekar att sådant även finns i Afrika hävdar den stötte amerikanen att USA:s version är bättre.
Sådana villfarelser kan bero på medelamerikanens bristande erfarenhet av resor och utlandet. Hälften lämnar aldrig sin delstat under sin livstid. Cirka 40 procent har ett pass, jämfört med 75 procent för britter och 90 procent av svenskarna. Enligt Pew Research Center har 14 procent besökt fem eller fler länder, 19 procent har bara besökt ett och 29 procent åker aldrig utomlands.
Den som reser börjar snart jämföra det egna landets med besökslandets svar och lösningar på allmänmänskliga behov som välfärd, kultur och ordning. Resande väljare oavsett nationalitet eller bakgrund blir också mer utrikespolitiskt engagerade. Opinionsundersökningar visar att politiska frågor med utländsk touch värderas lågt av republikaner som under Trump har blivit alltmer isolationistiska. Internationella ämnen som klimat, handel, bistånd, terrorism och försvarsallianser som NATO ses som något som hellre ska undvikas än främjas. Även många demokrater lockas av populistiska åtgärder som tullar, protektionism och fokus på amerikanska intressen före internationellt ledarskap.
En sådan utveckling vore förödande. Morgondagens åtgärder mot dagens problem kräver nämligen internationellt samarbete för att genomföras och lyckas. Grön omställning, terrorismbekämpning och axeln Ryssland-Kina kan bara mötas tillsammans och inte individuellt. Trumps tal om att lämna NATO, ignorera internationella avtal och fokusera på USA är därför början till slutet för den regelbaserade världsordning som har rått sedan andra världskriget. Även om Trump & Co inte kan eller vill inse det skulle en sådan utveckling även drabba USA negativt. För även ett mäktigt land som USA kan gå på pumpen – fråga bara Vietnam och Afghanistan.
Varför inser inte USA:s väljare detta? Kanske beror det på bristande kunskaper eller få egna erfarenheter från utlandet. Den som är nyfiken på andra länder och nya kulturer reser och den som reser får nya intryck – vilket i sin tur leder till fler kunskaper och bokstavligen vidgade vyer. Med detta kommer intresse, förståelse och respekt för andra samhällen vilket ger inspiration och insikter som utökar ens politiska medvetande. Den som stannar hemma missar dessa möjligheter helt.
Under min tid som utbytesstudent i Nederländerna brukade vi säga att ”Den som kan två språk är tvåspråkig. Den som kan tre är trespråkig. Och den som bara kan ett är engelsman.” Detta gäller i högsta grad även amerikaner.
Den som bara har en hammare ser alla problem som en spik. Att vara politiskt enspråkig är som att jobba med ena handen fastbunden bakom ryggen – ett onödigt handikapp som lätt kan åtgärdas.