Respekt känner jag när en ung människa för första gången hittar fram till en bokhylla. När hon nyfiket börjar bläddra i en bok som hon funnit, och sedan sätter sig ner med den i sina händer. För är det inte stort då hon stiger in i världar bortom den givna? Där allt är möjligt. Där det inte finns ett förintande Nej. Och där generationer av läsare hämtat kraft för att komma vidare i sina liv.
Den unga människan som för första gången hittar fram till en bokhylla och börjat bläddra i en bok, vet kanske inte om hur stort detta första möte är. Men det kommer hon till insikt om med tiden. När hon upptäcker att litteratur är ett äventyr för både hjärta och tanke. Att litteratur är en källa till reflektion, tröst och glädje. Att litteratur är en spegel i vilken hon kan se sig själv, både det som vill gott inom henne och det som vill ont. Och det är kanske just därför vi människor skapar litteratur. För att den får oss att upptäcka oss själva. Och de andra. Dem som är så förunderligt främmande, men som likväl har tankar och drömmar som oss själva. Ja, litteratur kan få oss att höja blicken. Få oss att inse att det är avståndet mellan oss människor som gör oss vilsna.
För vilsna är vi. Det kommer vi nog alltid att vara. Ty det hör till livet, där det inte finns någon rak väg. Där vägen är krokig. Och det är just det krokiga som utgör livet; där man kan finna framgången men också den oväntade motgången; där vi kan uppleva glädjen men även den ofrånkomliga sorgen; där vi plötsligt euforiskt kan bli del av något som är större än oss själva, men där vi ävenledes kan bli utelämnade åt den där hemska känslan som ibland ger sig till känna när vi minst anar det – tomheten.
Sant är det att vi är vilsna, och inte sällan också blinda för det vidunderliga som finns både inom och utanför oss. Och där kommer litteraturen till undsättning, på samma sätt som en stav blir till hjälp för den blinde. Nu förstår ni varför jag känner respekt när en ung människa för första gången hittar fram till en bokhylla.