Vilken väg kommer Socialdemokraterna att ta in mot framtiden? Den kommande partikongressen i november blir avgörande. Kommer ombuden som nu väljs runt om i landet våga att i grunden värna rättvisa, lägga om kursen bort från rot- och rutavdragen och den privatiserade välfärden eller kommer besluten att stanna vid menlösa kompromisser och fortsatt nedmontering av den svenska modellen? Höstens S-kongress kan i bästa fall bli lika epokgörande viktig och reformstark som ”ökad jämlikhet”-kongressen 1967.
För ombuden som kommer från olika delar av landet borde verkligheten förfära. I många delar av Sverige har ojämlikheten ökat och segregationen blivit allt mer uppenbar. Fattigdomen i Sverige har ökat. De sociala skyddsnäten har fått allt glesare maskor där äldre, arbetslösa, sjuka och funktionshindrade faller igenom och lämnas efter. Skattemedel som borde används till vård, skola och omsorg hamnar i allt högre grad i fickorna på privata välfärdsentreprenörer som riskfritt kan ta för sig på en konstgjord välfärdsmarknad. Verksamheter där stat, region och kommun tidigare såg till att det fanns service har vinstdrivna bolag tagit över och låtit lönsamheten styra etableringarna. I områden med hög betalningsförmåga och små problem finns i dag en överetablering av allt från privat vård till privata apotek, privat bilprovning och privata skolor. Glesbygd och fattiga stadsområden har i stället sett service och tjänster försvinna.
Lika viktigt som det är att kongressen tar beslut som återupprättar välfärden är det att den ger en ny inriktning på den ekonomiska politiken. Såväl skattepolitik som pensioner behöver reformeras. Behovet att för vanliga löntagare (särskilt kvinnor) höja de i dag helt otillräckliga svenska pensionerna, att reparera den bristfälliga sjukförsäkringen och a-kassan samt förbättra kvaliteten i äldreomsorgen måste bli centrala reformområden för Socialdemokraterna. Allt det kräver att vi tar in lite mer i skatt och att skatten tas ut efter bärkraft där inte bara löneinkomster utan också kapitalvinster och fastigheter beskattas. När ”tankesmedjan” SNS häromåret kom med en rapport så visade den att Sverige sticker ut med ett jämförelsevis lågt uttag av skatt på egendom. Den ligger i Sverige på cirka 1 procent av BNP, att jämföra med 2,3 procent i snitt för EU-15.
Samma år som SNS presenterade sin rapport gjorde Sveriges Television en granskning av vad som skett tio år efter att den statliga fastighetskatten avskaffades och ersattes av en rätt låg kommunal fastighetsavgift. Utfallet i granskningen visade att Sverige fått en betydande omfördelning - från fattiga till rika och extremt rika. I en majoritet av landets kommuner – utanför storstäderna - betalade husägarna mer i fastighetsavgift än vad de gjorde innan den borgerliga alliansens Borg och Reinfeldt tog bort fastighetskatten. Höjningen drabbade som regel husägare i redan tidigare hårt ansatta glesbygdskommuner med hög kommunalskatt och sämre kommunal service. I gengäld kunde de med stora fastigheter i dyra områden genom det lågt satta taket på avgiften glädja sig åt avsevärt lägre kostnader för sitt boende.
Även om regeringen ser sig bunden av januariavtalet finns det ingenting som säger att kongressen och Socialdemokraterna som parti måste rätta sig efter det. Det är bara att hoppas att det som kommer i höst blir en framgångsrik och reformoffensiv kongress som lägger grunden för en populär och folkligt förankrad politik för ökad jämlikhet och ett möjligt gott val 2022.