Mycket tyder på att Bidens framtida dagar varken är hans bästa eller särskilt många. Val vinns sällan på gamla meriter, däremot kan de förloras – fråga bara George HW Bush och Jimmy Carter. Hur man än har det idag tycker de flesta att morgondagen är viktigare än gårdagen, men lik förbannat tronar kandidaterna hellre på minnen från fornstora dar än på konkreta reformer för framtiden. De ältar sina krystade erfarenheter för väljare som bryr sig mer om sina barns framtid än om politikerns förflutna.
Sådant gäller även icke politiker. Jobbsökande fokuserar ofta på sin historik, inte sällan ner på irrelevant detaljnivå, men missar att berätta vad de kan och vill åstadkomma om de antas. Frågan är varför. Visst kan tidigare bakgrund visa den sökandes möjliga kapacitet, men betyg och referenser understryker mer tidigare prestationer än klargörande av framtida potential. Ansökan till amerikanska universitet inkluderar ofta essäer och intervjuer så att antagningskommittén får en bredare bild utöver tidigare betyg. Sökande uppmanas att redogöra för hur utbildningen bidrar till dennes självförverkligande och samhällets bästa. Här samspelar det förgångna med framtiden på ett sätt som är ovanligt i motsvarande svensk kontext.
Valet har hittills mer handlat om dåtid och personangrepp än om framtiden. Enligt Trump är han den ende som kan göra Amerika stort igen. Löftet, som nu ges för tredje gången, baseras på hans förra ämbetsperiod trots att den präglades av kaos, inkompetens och covid. Under honom var USA ett paradis som direkt raserades av Biden. Därför krävs en stark och enväldig ledare som kan återupprätta landets heder, imponera på och skrämma omvärlden via sin inneboende storhet. Risken finns dock att en röst på Trump inte leder till någon ny storhetstid. Hans återval verkar mer vara ett sätt att undvika fängelse och att använda den federala statens resurser för att hämnas på sina fiender.
Biden har större problem än budskapsbristen. Trots vissa politiska framgångar som ett välbehövligt infrastrukturpaket, omfattande stöd till Ukraina och stärkta relationer med allierade är hans personliga popularitet på historiska bottennivåer. Han säger att han aldrig har känt sig starkare eller bättre, men hans minnesluckor, felsägningar och snubblande får den gravt alkoholiserade förre ryske presidenten Boris Jeltsin att framstå som stavhopparen Armand Duplantis. Bidens främsta argument för omval är att han inte är Trump, vilket är rätt svagt: alla människor i världshistorien delar denna egenskap. Dessutom, en röst på Biden är förmodligen en röst på den än mer impopulära vicepresidenten Kamala Harris, som för många väljare är en röstmässig antimagnet. Han lär ju knappast uppleva fler olympiska spel än sommarens i Paris, om ens det.
Den kommande hösten lär innebära en veritabel tsunami av politisk reklam. Syftet är att kamouflera båda kampanjernas uppenbara brist på politiskt innehåll genom att bombardera väljarna med annonser som ska dölja den politiska idébristen med maffiga bildmontage, hätska personangrepp och snärtiga slogans. Och vad betyder ens sådana slogans? Blev någon egentligen klokare av McCains Country First, Hillarys I’m With Her eller Romneys Believe In America? Knappast. Biden hävdar också att han vill Build Back Better. Vilket ånyo lyfter frågan om dåtid kontra framtid: Hade det inte varit bättre att bygga rätt från början?