USA:s vicepresident är ”ett hjärtslag från presidentposten” vilket senaste tiden tydligt visat. Joe Bidens val av vicepresident underströks när han avstod omval till förmån för Kamala Harris. Skotten mot Donald Trump, valen av JD Vance och Tim Walz visade vikten av vem som blir nr 2.
Hittills har femton vicepresidenter blivit befordrade varav åtta för att företrädaren dött. Av dessa har fyra valts till president av egen kraft. Om Harris vinner blir hon den sjunde vicen som tagit klivet upp sedan 1945 och givetvis den första svarta och kvinnan på båda posterna. Att vara vice ger bra visibilitet och erfarenhet om karriärambitionerna inte stannar i ställföreträdarens kontor i Vita husets Östra flygel.
De senaste sjutton valen har vicekandidaten förlorat sin hemstat tio gånger. Är då allt snack om dennes betydelse som röstmagnet ren goja? Undersökningar visar att vicens valpåverkan är mellan 0,5–0,25 procent. Traditionellt var detta oviktigt, men då valutgången de senaste valen har hängt på några tusen röster i ett fåtal vågmästarstater kan även 0,25 procent avgöra vilka kandidater som får flytta in i Vita huset.
Vem är då Walz? Han är omvald guvernör i Minnesota, sexfaldig kongressledamot och ordförande i National Governors Association. Trots hans äldre utseende är han jämnårig med Harris och kan ses som grå. Han saknar Pennsylvania-guvernören Josh Shapiros star power eller Arizona-senatorn Mark Kellys coola bakgrund som astronaut och stridspilot. Vissa menar att Shapiros politiska bagage ger onödig ammunition åt Trump och att Kelly behövs i Senaten om Trump vinner då han har två år kvar av sin mandatperiod.
Andra ser en lugn och modern statsman som motvikt till ståhejet kring Harris historiska kandidatur som minoritet med reell segerchans. Han är en populär politiker i Mellanvästern för vit arbetarklass där Harris aktivistvänster inte uppskattas av värdekonservativa och moderata mittenväljare som ogillar Trump. Harris-Walz är klassisk kampanjbalansering med Carter-Bentsen, Bush-Cheney och Trump-Pence som typfall. I valet 2008 fick den utrikespolitiskt gröne Obama stöd av en Biden som då var i mycket bättre form än i juli då han förstärkte sin egen kampanj genom att hoppa av.
Trump kan ha nått sitt popularitetstak. Hans personangrepp och svammel övertygar få tveksamma. Vance börjar bli till besvär med nya plumpar varje vecka ur hans förflutna. Om kampanjerna fortsätter som nu kan Harris vinna. Därför måste hon undvika att halka, kläcka grodor eller göra bort sig i debatter och intervjuer där de senare är hennes akilleshäl. Objektiva utfrågningar, utan redan kända frågor eller fjäskande reportrar, är ofta mediala katastrofer för henne. Där kan Walz lugna och trygga uppenbarelse bidra positivt när hon ofta blir sitt sämsta jag. Men som sagt, allt annat lika är chansen stor att hon efterträder sin tidigare chef den 20 januari 2025.
Lite avslutande kuriosa: fram till 1804 blev förloraren i presidentvalet vicepresident. Tänk detta i våra dagar. Tanken svindlar vid Trump med Clinton som vice eller Trump och Harris som motvilligt radarpar? Ingen vinner valet tack vare en viss vicepresidentkandidat. Däremot kan en mindre lyckad utnämning bidra till en valförlust; tänk bara på klassiska floppar som Dan Quayle och Sarah Palin. Så om Trump förlorar i november kan han delvis tacka Vance för kaffet.