Heder och respekt är väldigt viktigt i alla sammanhang, särskilt den manliga hedern, som verkar vara ganska ömtålig. Den tål inga stora törnar förrän det är dags att hämnas. Då är det ofta väldigt passande att ta betäckning bakom religionen. Det är religionen, som kräver att vi hämnas. Att utpeka någon särskild religion som mer hederskänslig än någon annan låter sig inte göras, då alla kan visa upp extremism och galenskap i alldeles för stor utsträckning.
Men vad beror det då på att vi är så rädda för att tappa ansiktet även i vardagliga situationer? Att inte kunna ta ett steg tillbaka och säga ”jag hade fel, jag ber om ursäkt” I stället snurrar vi in oss i en massa konstiga förklaringar och bortförklaringar så att saker och ting bara blir ännu värre. Hur många krig och konflikter har inte startats på grund av att någon måste försvara sin heder?
Nu tycker vi ju faktiskt att heder och respekt är viktigt, men när det går prestige i det hela, då blir det farligt. Om vi ska få en vettig värld att leva i måste vi inse att alla är värda respekt och att det är farligt med ett respektlöst samhälle. Vad är det som hindrar? Vad beror det på att många tycks ha så stort behov av att smutskasta sina medmänniskor, särskilt om de kan vara anonyma?
Vi tror att det ofta handlar om rädsla. ”Jag måste sätta mig i respekt, annars är min status i fara” och då tänker man inte på att det ofta är människor, som vågat ta ett steg tillbaka och visa sin sårbarhet, som får mest beundran och som verkligen visat sin styrka.
Att visa respekt för varandra innebär att vi måste unna alla människor ett värdigt liv och inte själva roffa åt oss på andras bekostnad. Det kan ju vara nog så knepigt, för det finns allt lite egennytta med i bakgrunden. Om jag är lite finare än du så är jag värd lite bättre lön och lite större förmåner och vem kan säja nej till det?
Kanske är det så att vi tar oss själva på för stort allvar? Tilldelar oss alldeles för stor betydelse. Att visa lite ödmjukhet ibland kan faktiskt vara bra. Vi klagar ofta över att Jantelagen hämmar oss men att gå för långt åt andra hållet är inte bättre. En lagom sansad syn på oss själva och andra är faktiskt inte så dumt.