Kriserna tar inte semester, skrev jag i förra krönikan. Men så här långt, verkar de faktiskt göra det.
De europeiska ledarna tog sig i sista minuten samman och satte ihop ett räddningspaket för Grekland. Det gör åtminstone för tillfället slut på en femårig kris som fört ett europeiskt land till ruinens brant, dragit ner hela den europeiska ekonomin och hotat euron.
Villkoren är hårda för Grekland, och liknar bra mycket ett förmyndarskap. Men som Göran Persson konstaterade: Den som är satt i skuld är icke fri. Inget land kan i längden begära att andra länders skattebetalare ska ställa upp och betala för en konsumtion som landet ifråga inte har råd med. Inte heller för de skulder landet ådragit sig, oavsett hur.
Men det är viktigt att man ställer upp för varandra i nödlägen. Den solidariteten har Europa nu visat, låt vara inte utan eget intresse. Åtagandet mot Grekland är större än det ser ut. Experterna, inklusive IMF och ECB, är överens om att Greklands skuldbörda måste lättas om landets ekonomi ska komma igång. Så lär också ske.
Grekerna måste nu sluta med sin självömkan och ta tag i sin situation. Administrationen måste ryckas upp, skatter betalas, och landet måste börja producera och exportera igen, och importera mindre. Det hade varit enklare om Grekland haft en egen valuta som man kunde ha skrivit ner värdet på. Men nu ville grekerna ha kvar euron, och då måste de gå i takt med resten av euroområdet.
För Europa det handlar inte bara om solidaritet med ett medlemsland. Att slänga ut grekerna ur euron, och kanske tvingat dem att söka stöd hos Ryssland och Kina, hade förvärrat situationen på Balkan, där en rad problematiska länder väntar på att få komma med i EU: Serbien, Makedonien, Albanien, Bosnien, Kosovo. Grekland har också en viktig roll i flyktingpolitiken, och som brygga till det för EU allt viktigare Turkiet.
Även Iran har fått svälja en del av sin nationella stolthet i det avtal om landets kärnkraftsprogram, som också blivit klart. Iran förbinder sig att efter tolv års förhandlingar avsluta sina försök att skaffa kärnvapen, mot att USA, Europa och FN upphäver sina sanktioner mot landet. Avtalet är en stor utrikespolitisk framgång för Obama, som nu gör rätt för det fredspris som norska Nobelpriskommittén beviljade honom i förskott 2009.
Iran har en befolkning på 80 miljoner, mestadels ung och välutbildad, tusenårig historia som självständigt rike, strategiskt läge och stort inflytande på shiamuslimerna i regionen. Ekonomisk utveckling kan sätta fart på den liberalisering av landets styre som inleddes med valet av Hassan Rouhani till president 2013.
Avtalet kan också stärka kampen mot IS och underlätta en lösning av Syrienkonflikten och andra regionala konflikter där Iran har ett finger med i spelet. Om avtalet inte stoppas av republikanerna och Israellobbyisterna i USA, kan det bli det största framsteget i Mellanöstern på många år.