Ove Klinthäll har läst och reagerat på vår text om partiväsendets utveckling nyligen på ett sätt som en viss potentat sägs göra när hen läser bibeln.
Egna tolkningar och tendentiöst huggna citat gör att det nära nog inte känns meningsfullt att ens bemöda sig om att svara på alla hans egna, obelagda påståenden om vad vi ville ha sagt med vår artikel om det på många sätt problematiska utvecklingen också av svenskt partiväsende.
1) Absolut ingenstans i vår text finns det minst belägg för att vi skulle vilja ha ett Sverige utan politiska partier.
2) Ingenstans i vår text finns belägg för Klinthälls påstående om att vi skulle ha det amerikanska systemet med “tillfälliga valmaskiner” som ideal.
3) Ingenstans i texten finns heller belägg för hans påstående att vi skulle klaga och tycka illa om politiker som sliter och utför ett ofta otacksamt förtroendeuppdrag i föreningar och kommunala organ.
Sorry Klinthäll, men det där du skriver är högst dina egna vantolkningar av vad vi vill ha sagt med vår artikel om en tyvärr belagd (SOM-insitutet i Göteborg) utveckling med ett partiväsende som även i Sverige börjar få allt mindre av folklig bas, representativitet och medborgaraktivitet. Och just det är på flera plan en bedrövelse att behöva konstatera faktum av oss och andra som mer än gärna skulle vilja och önska en andra tingens ordning.
Fortsätter den här negativa trenden – som mycket tyvärr pekar på - så hamnar vi gradvis mer och mer i en riktning som blir mer och mer lik den amerikanska.
Inget vi alls önskar, men det går inte att blunda för att många faktorer (partiväsendet blir allt folkligt tunnare och valmaskins- och PR-nisseriet allt mera framträdande, underklassen får allt fler av soffliggare) tyvärr pekar i just den riktningen. Visst, vi är inte ännu där – i “det amerikanska systemet” (med halva valmanskåren
som röstskolkar, utom i vissa presidentval ibland) – men utvecklingen ligger i farans riktning.
Men Ove Klinthäll verkar inte – av döma av hans replik – vara riktigt lika bekymrad som vad vi är