100 före Kristus levde en kung som hette Tigranes den Store. Han härskade över ett rike som var ett av dåtidens mäktigaste.
Enligt Plutarchos, en av det romerska rikets mest framstående författare, ska kungen Tigranes ha låtit hugga huvudet av den första budbärare som meddelade att den romerska befälhavaren Lucullus var på väg mot honom…
Efter mordet på budbäraren omgavs han bara av smicker medan kriget rasade runt omkring honom.
Kikki Liljebladh väljer (Folkbladet 24/5) att slipa svärdet för att hugga huvudet av budbäraren i sitt svar till min krönika om upploppen i Klockaretorpet. Jag blir bedrövad över hennes inlägg, inte så mycket för egen del för till skillnad från gängse fördomar är jag numera härdad över allt som skrivs och sägs om mig. Jag är bedrövad för Norrköpings skull. För ingenstans i hennes svar läser jag omsorg om staden jag älskar så. Ingenstans tar hon till sig en enda rad av det jag skriver. Hon väljer istället en annan väg, att ogiltigförklara min kritik för att jag bor i Stockholm och för att jag kritiserade vad en stadsplanerare sade i direktsänd radio (alltså kunde intervjun inte vara klippt).
Jag skulle önska att Kikki Liljebladh var lika distinkt och omsorgsfull i sin kärlek till Norrköping och att hon vågade lägga alla kort på bordet om varför det ser ut som det gör i Klockaretorpet och vad man skulle kunna göra åt det.
För på en oroande punkt har hon rätt. Jag är bara en simpel skriftställare. Det är Liljebladh som har all makt att faktiskt göra skillnad. Jag hoppas hon tar den makten på allvar. För egen del tänker jag fortsätta att beskriva verkligheten som den faktiskt ser ut. Vår tid behöver fler och tydligare budbärare. Särskilt när politiker och beslutsfattare siktar på oss istället för problemen vi belyser.