När S och MP för ett femtontal år sedan påbörjade sitt samarbete så fanns det en rad knäckfrågor. Partierna stod en betydande bit ifrån varandra när det gällde synen på tillväxt, trygghetssystemen och energifrågor, för att nu nämna några. Jag var då socialdemokratisk partisekreterare och deltog en hel del i samtalen. Därför vet jag att det var en helt annan fråga som var svårare än nästan alla andra, nämligen integrations- och flyktingfrågan. Ytterst handlade det om att Miljöpartiet ville ha mer generösa regler.
Så här i efterhand, när allt är glömt och förlåtet, kan jag erkänna att tonläget ibland var högt och hårt. Jag hörde emellertid ingen hävda att vi socialdemokrater var främlingsfientliga eller flirtade med mörka krafter. På den tiden var det möjligt att resonera om flyktingfrågor och integration på samma sätt som om alla andra frågor. Det fanns utrymme för nyanser.
Idag är det annorlunda. Polariseringen förefaller total. När FP och KD föreslår tillfälliga uppehållstillstånd eller begränsad anhöriginvandring, då svarar motståndarna med den ideologiska storsläggan. Och när Expressen och andra ledarsidor resonerar i samma banor, då svarar kollegorna på Aftonbladet att de fiskar i grumligt vatten. Jag tycker inte riksdagsledamoten Staffan Danielssons ( C ) förslag om ålderstestning av ensamkommande ungdomar är så väl avvägt, men det blir absurt när en V-kollega kallar honom rasist. Jag vet, jag har själv bidragit till polariseringen. Min ambition att inte ge främlingsfientligheten något som helst politiskt inflytande har istället bidragit till en förvirring och förvrängning av debatten.
Därför är jag självkritisk i dag. Demoniseringen av tämligen odramatiska förslag har fått mig och andra att framstå som totalt aningslösa. För även om jag i grunden ser invandringens möjligheter och fördelar så inser jag självfallet att det finns problem, särskilt när många i behov av mycket stöd kommer på en och samma gång. Och vad värre är; när tonläget blir så högt mellan personer och partier som i grunden försvarar en generös flyktingpolitik, vad finns då för kraftord kvar när man möter verklig främlingsfientlighet?
Det är inte SD: s syn på tillfälliga uppehållstillstånd eller anhöriginvandring som gör partiet extremt. Jag är skeptisk till förslagen, men självfallet kan de förenas med en human människosyn och demokratisk samhällssyn. Däremot är det svårare framstå som human och demokratisk när man som SD ifrågasätter asylrätten och vill dela in medborgarna i kulturellt riktiga svenskar och de andra. En sådan uppdelning av människor skulle självfallet öka spänningarna i samhället.
Jag tror inte det går att mota främlingsfientligheten genom att delvis gå den till mötes, men det är inte heller särskilt klokt att betrakta all problematisering av invandring som främlingsfientlighet. Därför hoppas jag på en återgång till en nyanserad debatt om migration och integration.