Hur mår det offentliga samtalet? Det som enligt skolboken är grunden för folkstyret. Frågan förtjänar resas med anledning av förra veckans Almedalsaktiviteter. Veckan i Visby är både älskad och hatad. Visst ligger något djupt sympatiskt i en årligt återkommande arena med fritt tillträde. När det fungerar som bäst sker möten mellan vitt skilda människor och perspektiv med utgångspunkt i lyssnande och dialog.
Men andra bilder lever parallellt. Kritiker målar upp en elitistisk branschfest, dränkt i rosévin, för de med makt och pengar. Sant är att priserna på framförallt boende skjutit i höjden när veckan exploderat i antal deltagare och arrangemang. Företagens intåg har gjort det svårare att synas och nå ut för mindre och ideella aktörer. Men fortfarande ges också den med snålare budget, via tält och gratis seminariemat, unik möjlighet träffa och prata med makthavare ur olika samhällssfärer.
Något görs i alla fall rätt eftersom konceptet gått och blivit svensk exportvara. Folkemödet på Bornholm och Arendalsuken i vårt västra grannland är årligt återkommande evenemang med inspiration från Visby. Strikt marknadsmässigt får också utvecklingen i Sverige rimligen betecknas som en succé. 1998 arrangerades, utöver sedvanliga partiledartal, sex seminarier. I år påstås att antalet evenemang noteras till 3 821 vilket i likhet med varje tidigare år utgör all-time-high. Länge var det inte ens obligatoriskt för partiledarna att delta vilket idag är föga tänkbart.
Åter till grundfrågan om hur det offentliga samtalet mot denna bakgrund mår. Vid en jämförelse rätt bra. Till exempel stämmer klimatet i Storbritannien under Brexitkampanjen till djup eftertanke med dess motbjudande cocktail av överdrifter, halvsanningar och lögner. Tonen utmärktes inte direkt av nyfiket sökande efter olika perspektiv som i sina bästa stunder präglar ett slumpvis valt Almedalsseminarium. Så valet mellan att den offentliga samtalstonen sätts under en korporativistisk sommarvecka eller av en vulgariserad tabloidpress är trots allt rätt enkelt.