När jag i december 1994 för första gången presenterade Miljöpartiets förslag till kommunbudget innehöll detta en skattehöjning på 50 öre. Förslaget möttes av en skur repliker från socialdemokrater och andra borgare som menade att det kunde man ju bara inte göra. Vid den tiden drabbades kommunen av 90-talskrisen med 14~000 förlorade jobb under ett årtionde och höga kostnader för mottagandet av flyktingar från krigets Balkan. Kommunen gick back mellan 100 och 200 miljoner kronor varje år och i slutet av nittiotalet var kommunens skuld närmare en miljard kronor. Skulden tvingade fram försäljningen av NME, ett strategiskt misstag som kommunen fortfarande lider av.
Nu, tjugoett år senare, går samma sossar och en stor del av borgerligheten ut med att nu är det dags att höja skatten med den förhatliga 50 öringen. Jag säger inte att det inte behövs, kommunens kärnverksamheter är alla kraftigt underfinansierade. Däremot ifrågasätter jag det stora självpåtagna överskottsmål kommunen eftersträvar för kommande extra ordinära investeringar i samband med Ostlänksbygget. Om dessa summor, upp mot 100 miljoner kronor/år, i stället fanns i driften skulle behovet av skattehöjning inte vara så stort. Jag skulle vilja se en utredning över vilka andra finansieringsmöjligheter som kan finnas, exempelvis en delutförsäljning av Hyresbostäders fastigheter. Bolagets fastigheter har idag ett bokfört värde på cirka 4,5 miljarder kronor, men marknadsvärdet torde ligga på mellan sju och åtta miljarder.
Norrköpings kommun lider av både växtvärk och krisvärk samtidigt. Det kostar på att växa., även om det på sikt är bra. Samtidigt som vi växer kvarstår de stora kostnaderna för kommunen bristande sociala hållbarhet där arbetslösheten är den tyngsta faktorn. Om kommunen tagit vara på tillfället att höja skatten redan för 21 år sedan, kanske kommunen varit bättre rustad för dagens situation och vi hade kanske kunna säga att den som skattar först skattar bäst.