Jag hade nyligen förmånen att närvara på ett seminarium som var en uppföljning av forskningsprogrammet Hållbara Norrköping. Inledningsvis pratade professor Mats Eklund om hur man bygger hållbarhet och kom då med påståendet att det enda sättet att bygga riktig hållbarhet är genom systemförändringar. Jag instämmer i att stora systemförändringar är nödvändiga, men att insatser på den individuella nivån också har betydelse.
När det gäller den individuella nivån är det väl känt att jag länge varit kritisk till vad jag kallar Agenda 21-syndromet: Att man ger folk en bild av att om man bara cyklar till jobbet, använder lågenergilampor, sorterar sitt avfall och handlar KRAV-märkt mat så ordnar det sig nog med miljön. Jag menar inte att det är fel att ta sitt personliga ansvar i vardagen, men trots alla goda insatser återstår då minst 95 % av jobbet innan vi byggt det hållbara samhället.
Det finns väldigt mycket vi som privata konsumenter inte rår på. Bor man i en stad har man vanligen bara det lokala fjärrvärmenätet som leverantör av värme och varmvatten. Möjligheterna att påverka verkets val av bränsle och drift är väldigt små. Samma sak gäller även för exempelvis avfallshantering, vatten och avlopp och kollektivtrafik. Där krävs systemförändringar som måste initieras av myndighetskrav eller marknadskrafterna, och marknadskrafterna kan ibland påverkas genom myndigheters beslut beträffande skatter och avgifter.
Inom stadsplanering har man som enskild medborgare eller konsument svårt att påverka de stora strukturerna hur boende, handel, arbetsplatser, service, utbildning, kommunikationer ska förhålla sig till varandra. Där har kommunen planmonopol och måste ta på sig rollen som bärare av det hållbara byggandet.
För mig är det inte ett antingen eller som gäller i frågan om individens och samhällets ansvar, för mig är det både och som gäller. Som enskild medborgare tar jag ansvar för vardagen, som engagerad samhällsmedlem tar jag ansvaret med mig i mitt arbete att förändra samhället.