Britterna går till val den 7 maj i en inte tidigare skådad parlamentarisk röra. Majoritetsvalsystemet kollapsade redan 2010, men nu är läget ännu mer komplicerat. Varken de konservativa eller Socialdemokraterna (Labour) kan bilda regering på egen hand, och har heller inga givna samarbetspartners. Just nu ligger de jämsides i opinionsmätningarna, men Labour har något bättre utsikter att få ihop en majoritet.
Det beror på valrörelsens stora överraskning, SNP (Scottish Nationalist Party). De skotska nationalisterna förlorade folkomröstningen om självständighet för Skottland, men deras parti besegrades inte. SNP, som redan dominerar den nationella (skotska) scenen, ser ut att ta hem också det brittiska valet. Partiets formidabla ledare Nicola Sturgeon har blivit valets huvudperson, trots att hon inte ens kandiderar.
Skottland har varit ett starkt Labourfäste, och SNP:s framryckning berövar socialdemokraterna en annars möjlig majoritet. Sturgeon lovar visserligen att stödja en Labourregering, men det är ett giftigt stöd för Labour, som skulle överge det skotska Labourpartiet och utsätta sig för attacker från de konservativa för att låta skottarna få för stort inflytande över engelska angelägenheter. Det mesta tyder ändå på att Labour får bita i det sura äpplet och acceptera stödet från SNP, som i många frågor står Labour nära.
De konservativa trodde att de kunde skrämma väljarna med ekonomiskt kaos om Labour tar över och utmåla Labourledaren Ed Miliband som svag och oduglig. Men väljarna är mer oroliga för vad som händer med ekonomin om de konservativa drar igång ett utträde ur EU, och vad som döljer sig i nästa sparpaket.
Det hjälper knappast att premiärminister David Cameron nu försöker lägga om kursen, lova bli medkännande och värna det populära nationella sjukvårdssystemet, NHS. Där har Labour betydligt större förtroende. Inte heller kampanjen mot Miliband har lyckats. Som det nu ser ut, kommer Storbritanniens näste premiärminister att heta just Ed Miliband.