Det enda i klimatväg man lyckades komma överens om på det stora klimatmötet i Paris nyligen var att låta länderna försöka genomföra de mycket måttliga utsläppsminskningar de själva uppgivit redan före mötet. Alltså – gör i princip som ni vill. Efter fem år har man sedan tänkt följa upp hur länderna klarat sina frivilliga målsättningar. Så särskilt bråttom var det alltså inte. Hur stater som inte skött sig skall hanteras framgår inte. Hur man skall hantera den fullt tänkbara möjligheten att den globala medeltemperaturen sjunker framgår inte heller.
Utvecklingsländer som Kina och Indien, som står för de största utsläppen, tror uppenbarligen inte på koldioxidens farlighet och det påstådda behovet av snabba och dyra utsläppsminskningar. Sannolikt har man egna forskare som frikopplat från FN och dess politiska spel helt korrekt konstaterat att utsläppen är tämligen harmlösa eller till och med gynnsamma. De har varit mycket tydliga med att de prioriterar de egna medborgarnas välfärd och har därför förbundit sig att öka sina utsläpp i åtskilliga år till. Det gjorde man nog inte om man på allvar trodde att utsläppen kunde leda till katastrofer.
Det finns fortfarande inget vetenskapligt underlag vare sig för katastroflarmen eller det påhittade tvågradersmålet som anges som motiv för klimatmötena. Det är dags att sluta föda deltagarna i dessa dyra skådespel som mobiliserar tiotusentals statister varje år.
Parismötet kommer inte att påverka klimatet. Många inblandade har visserligen skyndat sig att prisa Parismötets magra resultat men garderar sig med brasklappen att det är mycket kvar att göra, alternativt att mötet innebar starten på en process. Alla högröstade rödgröna lobbyorganisationer som Greenpeace och WWF kan alltså se fram mot fortsatta uppdrag. Man vill förstås åstadkomma det man i TV-seriesammanhang kallar en cliffhanger och kratta manegen för nya klimatmöten så att man framöver kan träffas på nya exotiska platser och på andras bekostnad rädda klimatet fler gånger.