En av de böcker jag slukar just nu är Aron Etzlers ”Reinfeldteffekten”. Den är värd alla lovord den har fått och har ni inte last den så bör ni. Men Etzler har i sin radikala historieskrivning inte varit radikal nog. Han verkar inte ha satt in ”De Nya Moderaternas” politik i ett längre perspektiv än 15-20 år tillbaka och missat dess ursprung i ”68- vänstern”! För så där 10-15 år sedan, när jag ännu var kvar på SMHI, hittade jag en dag på Norrköpings Stadsbibliotek en liten gul bok som jag började bläddra i. Den var utgiven 1969 och verkade vara ett barn av sin tid: ”Den vänster som kommer att överleva är den i verklig mening intellektuella, den vänster som på allvar försökt sig på en förutsättningslös analys av samhällsproblemen och kommit fram till en socialistisk samhällsåskådning. Denna vänster representerar idag bara en mindre del av den samlade vänstern, men den har sin styrka i att den förstått penetrera problemställningar av allmänmänskligt intresse...”
Boken hade tre författare, varav en just då var anställd på SMHI. Jag skickade ut detta och andra citat ur boken runt i huset och undrade om de kunde gissa vilken SMHI:are som hade medverkat till dem. Gissningarna täckte in de mest välkända ”rödskäggen” och ”rödstrumporna” bland meteorologer och hydrologer, men de var alla fel.
Medförfattaren var ingen mindre än Hans Sandebring, SMHI:s generaldirektör 1989-2003. Denne var knappast känd som något ”rödskägg”, tidigt politiskt aktiv i moderaternas ungdomsförbund där han blev vice förbundsordförande. Innan han i slutet av 1980-talet återvände till sin födelsestad Linköping som chef för VTI hade han varit statssekreterare på Kommunikationsdepartementet under Ulf Adelsohn.
Boken "Moderat samhällssyn" skrev han med partikollegorna Anders Björck och Anders Arfwedson. Den lär ha väckt ont blod inom partiet som då leddes av Yngve Holmberg men snart skulle tas över av Gösta Bohman. Många äldre inom partiet lär ha undrat ”vad som hade tagit åt ungdomarna”.
De reagerade på att författarna skrev att Moderata Samlingspartiet uppfattades som "näringslivets advokatkontor". Men särskilt präglades boken av tanken att man skulle bryta den tilltagande alienationen i det moderna samhället: ”Bruket av utomparlamentariska aktioner har främjats av erfarenheten att de lönar sig. Det finns talrika exempel på hur myndigheter under lång tid nonchalerat skrivelser, uppvaktningar, vädjanden och namninsamlingar till förmån för någon eller något, men omedelbart fallit undan då hårt satts mot hårt. Direkta aktioner eller hot om aktioner har alltså visat sig verkningsfulla. De har givit resultat som aldrig skulle ha uppnåtts på vanlig demokratisk väg.”
Givetvis var förvåningen stor bland mina SMHI-kollegor när den verklige radikalen" avslöjades. Någon sade: – Om ungmoderaterna var så här radikala 1969 så vågar jag inte tänka på hur alla andra ungdomar var!
Det var också min politiska konklusion. Vi som kring 1968 demonstrerat och sålt tidningar på gator och torg levde i ett annat politiskt tidevarv än idag.
Men så visade jag för en tid sedan citaten för min gamle moderate trätobroder Mats Johansson, i slutet på 1970-talet ledarskribent på Norrköpings Tidningar, senare Timbrochef och nu avgående moderat riksdagsman. Syftet var att göra honom lite generad. Det hade jag en gång lyckats med dåvarande landshövdingen Anders Björck. Men Mats Johansson, som inte bara ar mycket intelligent utan också en stor moderat intellektuell, gav mig istället en politisk ögonöppnare: ”Den lilla gula boken spelade en viss roll för den moderata förnyelsen på den tiden, spår som leder fram till nuet och ansträngningarna att bredda klassbasen. Insikten om potentialen fanns redan då.” Jag förstod honom inte riktigt då, men efter att ha läst Etzlers bok inser jag att rötterna till ”De Nya Moderaterna” och ”Reinfeldteffekten” måste sökas ända bort till kårhusockupationernas och ohörsamhetsaktionernas 1968. Men, och detta är ett av grundtemana i Etzlers bok, inspirationen från ”vänster” var bara till formen, inte till innehållet. Det erfor jag själv eftersom Sandebring som SMHI-chef var ganska auktoritär. En av hans första åtgärder var att lägga ner personaltidningen: - Här har det varit för mycket debatterande!
Så i valet 2006 hade jag extra skäl att inte låta mig förledas av de nya moderaternas framtoning och uppmuntrande andra vänstersinnade att inte låta sig luras utan rösta som de brukat. Men nog hade Sandebring, Björck och Arfwedson ett förföriskt språkbruk 1969.
”De nuvarande skillnaderna i levnadsvillkor är för stora för att kunna accepteras.
Om vi försöker tränga bakom floden av siffror som ställts samman för att visa hur förträffligt allt är ordnat i detta det bästa av samhällen, blir bilden en annan. Långtifrån att upplevas som ett välfärdssamhälle, där de primära problemen är överkonsumtion och fritidsproblem, är tillvaron alltjämt för stora grupper vanliga människor ett liv i oro, knapphet och glädjelöshet."
Kanske finns det plats för moderaternas ”Lilla Gula” i en ny upplaga av Etzlers bok?