I dessa dagar är det tydligt att politiken styrs av andra lagar än logikens. Sverige var på god väg mot ett extra val som endast ett av riksdagens åtta partier önskade. Ett val som utlystes trots vetskapen att inget avgörande i det parlamentariska dödläget rimligen skulle förändras.
Nu blir det inget extra val. Istället har vi stiftat bekantskap med det upphovsmakarna vill benämna decemberöverenskommelsen. Självfallet finns anledning att noggrant nagelfara innehållet i kompromissen. Men det ensidiga korandet av antingen regering eller opposition som vinnare är underligt. Givet att ett nyval som knappast någon ville se, och som i realiteten inte skulle förändra nämnvärt, undviks är den stora vinnaren snarast förnuftet. I min bok är det länge efterfrågat att regering och opposition visar sig vuxna att ta ansvar i ett prekärt parlamentariskt läge. Ibland påstås att alltför breda uppgörelser mellan partierna utgör ett hot mot det demokratiska systemet. Sådana risker kan finnas. Den överhängande risken för misstroende mot demokratin är dock om systemet inte upplevs fungera. Detta - snarare än politisk samling i tider av turbulens - kan resultera i apati och missnöjesröstning.
Decemberöverenskommelsen innebär stabilare förutsättningar att styra landet. Trots detta hade en bred överenskommelse om sakpolitiken varit att föredra framför denna om regelverket. Politikens spelregler är förstås nödvändigt att vara överens om men det borde snarast initierats inom ramen för en diskussion om att korrigera valsystem. Den största faran är om decemberöverenskommelsen cementerar blockpolitiken. Glädjande nog nämns områden för samarbete och samtal i form av försvar, pensioner och energi. Till dessa har statsministern föreslagit skola och integration. Allra mest angeläget borde vara en genomgripande skattereform likt den i början av 90-talet och enighet omkring principerna för socialförsäkringssystemet, inte minst en a-kassa som både garanterar inkomstbortfall och premierar omställning. Ämnen för samtal saknas inte.