Det finns många människor som flyttat till främmande kulturer som menar att det svåraste i omställningen till det nya landet har varit de sociala koderna. Dessa finns aldrig nedtecknade, de kan variera mellan landsdelar och befolkningsgrupper och de är inte stabila över tiden.
I Sverige har vi nyligen haft en debatt om hur man hälsar på varandra och om man gör det på samma sätt på olika kön. Handhälsandet som vi ser som normalt är dock inte någon global norm som omfattar alla människor och det finns en rad kulturer som har olika hälsningsceremonier för olika grupper och det som vi ser som kränkande kan för andra vara ett sätt att visa respekt.
I vissa kulturer ska kvinnor inte visa sina ansikten offentligt. Det är OK för mig, men då måste man också acceptera de begränsningar i tillgänglighet till samhället detta ger. Döljer man sitt ansikte kan man inte klara av sådana vardagligheter som att hämta ut medicin på apotek, låna böcker på bibliotek, hämta ut paket från posten eller resa utomlands om det krävs pass.
Jag skulle heller aldrig anställa en fritidsledare som kräver att få dölja sitt ansikte på jobbet. Ska man bygga relationer och förtroenden med barn och ungdomar är ansiktet, näst efter talet, den viktigaste bäraren av avsändarens budskap och då funkar det inte att bara visa ögonen Detta oberoende om det handlar om en niqab, rånarluva eller tomtemask.