Kommunfullmäktige diskuterade i måndags under en hel timme vad kommunen gör för att förhindra islamsk extremism. Kommunens insatser handlar mest om dialoger med islamska samfund och information om i skolor om vad islamism står för i förhållande till vår västerländska demokrati.
Debatten berörde dock inte för en sekund orsakerna till att vissa människor låter sig tjusas av och rekryteras till politiskt extrema rörelser. För mig är det uppenbart att barn och unga som inte släpps in i samhällsgemenskapen lätt blir offer för religiös eller politisk extremism, kriminalitet eller drogmissbruk. För vem som står utanför blir inte glad när någon kommer och klappar på axeln, säger några vänliga ord och erbjuder gemenskap? Människan är en social varelse, ingen kan leva utan gemenskap och får man den inte i den goda delen av samhället söker man den i den onda.
För mig, och jag tror att det gäller alla som arbetar med barn och ungdom, är det därför livsviktigt att hjälpa till att bygga innanförskap. Alla människor behöver bekräftelse, alla behöver känna sötman av framgång. För oss handlar det om att se och höra individen, att identifiera det som är friskt och starkt och att få det att växa. Alla människor är duktiga på något, om det får växa växer också människan och då krymper intresset för att skaffa sig uppmärksamhet på samhällets negativa skala.
Unga människor som söker sig till totalitära rörelser söker bekräftelse och en roll som samhället i övrigt inte erbjuder. Det är trots allt bättre att vara någon i en ond organisation än att inte vara någon alls i en god.
Det bästa sättet att förebygga extremism, av vilken sort det än är, är att ge alla plats i samhällsgemenskapen.