Varför skall vi hjälpa en minoritetsregering som består av våra motståndare? Alldeles nyligen var de ju elaka mot oss och skällde på vår politik och nu ber de om vår hjälp, varför skulle vi hjälpa dem?
Ungefär så ställs den viktigaste frågan i Sverige just nu. Men frågan är felställd. Det är inte frågan om vem som hjälper vem, det är frågan om hur politikerna i olika partier skall förvalta den dom väljarna dömde ut på valdagen. Och väljarna gav ett klart besked: De gav ingen makten att regera själv. De vill ha mer samarbete. Detta besked har partierna att leva med och förvalta.
När de funderar över sitt vägval för de kommande fyra åren har de tre saker att tänka på som deras väljare har rätt att kräva: Ansvaret för det egna partiet, för landet och för demokratin.
Sju partier har dessutom lovat sina väljare att inte ge makt åt Sverigedemokraterna, det löftet går inte att infria utan samarbete. Alternativet är att arbetet i riksdagen går i stå, att beslut uteblir. Men väljarna kräver att de politiker de valt tar itu med viktiga problem som arbetslösheten, skolan och välfärden. Inget drabbar förtroendet för demokratin och för partierna hårdare än att visa handlingsförlamning, det lär oss historien närmast övertydligt.
Minoritetsregeringar är det normala med den författning vi har haft sedan 1970. Vi socialdemokrater har sedan dess aldrig regerat i majoritet utan alltid fått söka stöd hos andra partier. Det har inneburit att vi fått både kompromissa och helt avstå från förslag som inte gått att få stöd för hos andra. Även i opposition har vi haft den attityden, inte minst 1991-94 med de historiska krispaket som vi då förhandlade fram med Carl Bildts regering. Själv har jag förhandlat om viktiga frågor med nästan alla partier. Sedan 2006 har det dock varit svårare, alliansregeringens dörr har varit stängd.
Men måste inte ett parti i första hand tänka på sin egen framtid? Jag tror inte det står i motsatsställning till samarbete. Mitt parti stärkte sitt stöd bland väljarna efter de stora krisuppgörelserna 1992, trots att innehållet var mycket svårsmält och motparten var illa omtyckt.
Huvudansvaret för samarbetsklimatet ligger alltid på regeringen. Jag tycker Stefan Löfven hittills har levt upp till det ansvaret med tydligt utsträckta händer och lågmäld retorik.
Nu ligger bollen hos de borgerliga. Sverige väntar.