Häromdagen var det en debatt i riksdagen om statens ansvar för att hela landet ska kunna leva. Riksdagsledamöter från alla partier bedyrade sin vilja att fortsätta det statliga stödet för att de som bor på landsbygden ska kunna bo kvar.
Utgångspunkten för de flesta inläggen handlar om att myndigheter drar in på sin service, varefter människorna tvinga flytta till stan. Detta är naturligtvis inget annat än en flitigt odlad myt.
I verkligheten är det så att först flyttar människor från landsbygden till staden i sådan omfattning att det inte längre finns underlag för en bred service, vare sig det handlar om skattekontor, skolor, apotek eller busstrafik. Därefter minskar eller stänger olika nyttigheter ner sina verksamheter.
Det här har varit en pågående trend sedan mitten av 1800-talet, även om den kraftigt har accelererat sedan 1950-talet. Anledningen till flytten från landsbygden och de små samhällena ligger i människors längtan till något bättre. Det kan handla om jobb, utbildning, kultur eller bara något så enkelt som att vilja se lite fler människor omkring sig, att möte något nytt, att ha spännande affärer att handla i.
Så vad riksdagsledamöterna egentligen gjorde i talarstolen var att anklaga 10 000-tals människor för att de har valt ett bättre liv genom att flytta till staden. Jag tror inte det är en bra politik att skuldbelägga människor för att de söker ett bättre liv. Det går inte i dagens samhälle att diskutera något politikområde utan att ta hänsyn till globaliseringen, urbaniseringen eller digitaliseringen. Den som blundar för denna verklighet kommer att landa i felaktiga slutsatser.
Betyder det då att vi helt ska strunta i de problem som finns för dem som fortfarande lever och arbetar på landsbygden? Nej, naturligtvis inte. Men det måste finnas någon rim och reson i de insatser som krävs och de som utlovas. Vi kan inte med begränsade gemensamma resurser betala hur mycket som helst för att garantera att några få ska ha tillgång till samma service som man har i staden.
Kommuner och landsting/regioner gör vad de kan för att ge rimliga förutsättningar för de som fortfarande vill bo på landet. Staten skjuter till bidrag av olika slag för att stötta infrastrukturen i olika former. Men det går inte att tro att alla människor kan ha tillgång till all service, var man än väljer att bosätta sig.
Det är dags att sluta odla myter.